När Ebba Busch Thor för två och ett halvt år sedan tog över som partiledare för Kristdemokraterna hade hon en idé. I en tid då konservatism var det svarta bland trendkänsliga debattörer framstod den som självklar. KD skulle i Sverige vara vad de bayerska kristdemokraterna i CSU alltid strävat efter att vara för tysk politik: de som håller högerkanten och stolt säger att det enda som ryms längre till höger är avgrunden.
Kanske var Busch Thor för sent ute. De motvilliga Sverigedemokrater som borde ha lockats av ett seriöst konservativt alternativ hade hunnit förlika sig med tanken på en röst på Jimmie Åkesson som något nödvändigt ont. Samtidigt hade Moderaterna insett att de var tvungna att återupprätta sitt förtroende i migrations-, försvars- och rättspolitiken. Det blev inte mycket kvar till KD. Närmare bestämt lite drygt tre procent av väljarna, varav de allra flesta var övertygade kristdemokrater redan när Alf Svensson ledde partiet.
Däri ligger det andra problemet för dem som vill att KD ska vara Sveriges konservativa parti. För en stor del av de aktiva partimedlemmarna ligger det närmare till hands att tala om solidaritet med flyktingar än om en mer restriktiv migrationspolitik. När det väl kom till kritan var Busch Thors interna mandat att göra om KD i konservativ riktning mycket begränsat.
Det är denna konflikt om partiets inriktning som präglat Kristdemokraternas riksting i Uppsala den gångna helgen. Emma Henriksson, som tillhör den gamla skolans kristdemokrater, förlorade striden om posten som andre vice ordförande. I stället valdes Europaparlamentarikern Lars Adaktusson, som saknar sakpolitisk profil förutom engagemang för staten Israel och förföljda kristna i Mellanöstern, men som hämtar sitt stöd från partiets konservativa falang. Samtidigt lyckades de konservativa inte få gehör för sina önskemål om en migrationspolitik helt baserad på kvotflyktingar.
Kortsiktigt kommer denna splittring att överbryggas genom en valrörelse byggd kring sjukvård och äldreomsorg, två frågor som enar partiets stridande falanger och där det finns en historisk trovärdighet att falla tillbaka på. I ett läge där sjukvården ser ut att bli en valfråga kan KD:s tankar om hur vården kan bli bättre genom att staten får ökat inflytande på landstingens bekostnad mycket väl bidra till att lyfta väljarstödet. Men frågan är om det räcker.
Som liberal kan man ha synpunkter på KD. Abortmotståndet gör knappast någon utanför partiets hårda kärna lycklig. Men i de flesta frågor är KD ett stabilt borgerligt parti. Att rädda kvar KD i riksdagen är därför en angelägenhet för hela Alliansen. För Ebba Busch Thor har förstås rätt när hon i sitt rikstingstal konstaterade att det utan KD i riksdagen inte blir någon alliansregering efter nästa val.
I valet 1985 tog Kristdemokraterna plats i riksdagen tack vare valteknisk samverkan med Centerpartiet. För att maximera chanserna till en borgerlig regering efter nästa val bör Moderaterna överväga att erbjuda Ebba Busch Thor motsvarande hjälp. (Liberala nyhetsbyrån)