En av de kanske mest otacksamma politiska rollerna just nu innehas av moderaten Annelie Almérus, Motalas nya kommunstyrelseordförande. Trots att kort tid har gått efter att hon tog över efter Kåre Friberg har hon ändå redan visat sina kommunikativa framfötter. Inte minst i Alliansen Motalas videofilmer, där aktuella politikområden presenteras, visar hon en förmåga att tala inför en kamera och samtidigt samspela med andra människor.
Det kan förvisso tyckas vara baskrav för en politiker på nivån kommunstyrelseordförande, men rent krasst är det många ledande politiker som inte klarar av det. Annelie Almérus må vara relativt okänd för många invånare i Motala, men hon har varit politiskt aktiv länge och det ligger nära till hands att tro att hon kommer att bli långlivad i det lokala politiska toppskiktet.
En orsak till det är att hon både bildligt och bokstavligt talat förefaller stå med fötterna väl förankrade i den östgötska myllan. Hon är nämligen en av de lantbrukare som fortfarande finns kvar i bygderna, vilket är en styrka för Motala. Det borgar nämligen för en förståelse för landsbygdens näringar, som har både tuffa utmaningar och stor potential.
Mer närproducerad mat och ökad självförsörjningsgrad är en fråga som många partier lyfter fram, inte minst i efterdyningarna av den pågående pandemin. Det är välkommet att det på riktigt blir en fråga som hanteras, bland annat för att åkermark på senare år har förvandlats till bostäder i en alldeles för hög utsträckning.
När det ska vara enkelt och kostnadseffektivt att bygga nya bostadsområden är det ett lätt grepp att använda den plana, tillgängliga ytan som en åker utgör. Även om det kan finnas risk för problem med dränering och liknande finns det varken berg eller skog som står i vägen, men snålheten kan i många fall bedra visheten. Det är därför bra att Motala kommun med bland andra Almérus i spetsen tar frågan på allvar, även om ett totalförbud inte heller är en rimlig målsättning.
Samtidigt finns det nämligen en annan sida av åkermyntet, nämligen den småskaliga. Även om byggandet av nya bostadsområden på högproduktiv åkermark måste begränsas i hög grad behöver det finnas tolerans för byggande av mindre områden och enskilda villor på landsbygd, även på åkermark. Det har marginell effekt på produktionen, men kan ha väldigt stor effekt för bygdens överlevnad på sikt.
En levande landsbygd kräver nämligen både produktiva lantbrukare och människor som bor utanför tätorterna.