Pariserviken 2022. Historien upprepar sig. Motala kommun har än en gång vänt sig till ett antal fastighetsägare och meddelat att de behöver ta bort sina bryggor. Men stämmer det verkligen att de behöver göra det? Därom tvistar nu de inblandade, än en gång. Förra gången det hände var 2013, då kommunen valde att backa på kravet.
”Det är komplicerat” säger kommunens mark- och exploateringschef. Det är verkligen ingen underdrift, för när den viktiga äganderätten ställs mot den svenska principen om allemansrätt uppstår ibland riktigt knepiga situationer. För några år sedan blev markägare vid Hästholmen brutalt av med stranddelen av sin sekelgamla tomt, enbart för att de ville bygga ett nytt hus i stället för ett gammalt fallfärdigt dito.
Den gången var det dock inte kommunen som låg bakom förändringen av hanteringen av strandremsan. Det var i stället Länsstyrelsen som valde att överpröva kommunens beslut om strandskyddsdispens. Likväl drabbades den enskilda människan, som brutalt berövades sin äganderätt och därmed förlorade stora ekonomiska värden.
Både Motala och Vadstena är kommuner som i hög grad behöver fundera kring och hantera lagstiftning kring våra vattendrag. Strandskyddet är generellt utformat så att ett område inom hundra meter från ett vattendrag är särskilt skyddat från byggnation och annan större påverkan, till och med ett litet dike påverkar inskränkningen i äganderätten.
Begrepp som är centralt i sammanhanget är tomtplatsavgränsning och hemfridszon. Ger ett visst område ett tydligt intryck av att vara privat så omfattas det potentiellt inte av allemansrätten. Här finns det alltså en nackdel för fastighetsägare som visar hänsyn till omgivningen genom att inte ta hand om marken vid stranden. Absurt nog kan det alltså vara generositet och försiktighet som gör att äganderätt till mark försvinner, i jämförelse med om ägarna i stället ”lägger beslag” på stranden och gör den till sin egen. Egoismen segrar.
Samtidigt är det inte riktigt så enkelt. Om tillståndet för att anlägga en brygga inte ger lov att klippa en gräsmatta i anslutning till bryggan kan det därmed vara otillåtet. Egoismen förlorar i stället. Lägg därtill att det i fallet Pariserviken råder delade meningar om vem som egentligen har vattenrätten i anslutning till fastigheterna. Degen jäser ytterligare.
Krångligt? Absolut. Det är inte underligt att kommunen den här gången avser att avgöra surdegen i en domstol. Räkna med att det blir så, för så pass komplicerat är det.