En kvinna har avlidit i Polen, till följd av landets restriktiva abortlagstiftning (SvD 26/1). Läkarna vägrade plocka ut ett foster som dött i magen, av rädsla för att skada dess tvilling. Det andra fostret dog två dagar senare, och kvinnans liv gick inte att rädda. I november i fjol dog en annan kvinna i landet, efter att ha nekats att abortera ett foster som inte hade kunnat överleva utanför livmodern. Det väcker rättfärdiga ilska och bestörtning, såväl i Polen som här i Sverige.
Reproduktiv hälsa är en fråga på liv och död. Så låter det ofta även i den svenska debatten: politiker från höger till vänster missar sällan chansen att markera mot inhumana abortlagar utomlands.
Man framhåller även Sverige som gott exempel. Här är abort oavsett anledning tillåtet fram till graviditetsvecka 18. Efter det – fram till vecka 22 – krävs särskilda skäl. Aborträtten skyddas av ett starkt folkligt stöd och alla partier säger sig numera stå bakom den svenska lagstiftningen. SD och KD som slöt upp sist, gjorde det troligen för att undvika att ta stryk i opinionen.
Som skribenten Amanda Broberg påpekar i sitt kapitel i antologin Stopp min kropp! (Timbro förlag) är det dock begränsande att frågan främst handlar om att stå bakom rådande lagstiftning. Dessutom är det ett ställningstagande som urlakats och blivit nästan intetsägande, i takt med att politiker med bakgrund i antiabort-organisationer börjat säga sig stå bakom svensk aborträtt.
Stöd för lagen är bra, men inte nog. Även bland de mer helhjärtat positiva börjar och slutar frågan ofta med att stå upp för rådande lagtext, snarare än att arbeta för att förbättra den. Som Broberg påpekar finns det något arbiträrt i veckogränserna, och ett stråk av paternalism i att Socialstyrelsen ska godkänna sena aborter. Andra länder drar andra gränser: i exempelvis Storbritannien är abort tillåtet till vecka 24 och i begränsade fall även efter det.
Gränsdragningen reduceras ofta till en rent medicinsk fråga, men det är inte heller oproblematiskt. I fjol gick flera överläkare ut och argumenterade för att stryka formuleringen om livsduglighet i abortlagen, för att hindra en utveckling där medicinska framsteg stegvis monterar ner aborträtten.
Det kräver dock en förståelse för att fri abort inte bara är en fråga om att rädda kvinnors liv. Det är också en förutsättning för att kunna forma livet, och välja när man vill bli förälder. I ett land med ett grundmurat stöd för aborträtten, borde det perspektivet höras oftare. Internationell solidaritet är viktigt, men får inte ursäkta politikerna från att se behoven på hemmaplan.