I morgon är det den 3 december 2020, som är den av FN instiftade Internationella funktionshinderdagen. Att ha en funktionsnedsättning är ingenting konstigt. Det är många av oss som har det. För egen del föddes jag med rejäl synnedsättning, vilket indirekt medförde att mitt första medvetna minne i livet är en treårings uppvaknande efter ögonoperation. Den kraftiga smärtan som kändes som sand i ögonen finns för evigt fastetsad i mitt minne.
Därefter följde en tid med ”piratlappar” för att lära hjärnan att använda båda ögonen och drygt tre årtionden med glasögon och linser, innan den fantastiska tekniken en självvald ögonoperation gav en i det närmaste perfekt syn i mitten av 2010-talet.
Även om synnedsättningen medförde problem under uppväxten, exempelvis med svårigheter att bada och begränsningar i idrottandet, var jag ändå lyckligt lottad. De geniala glasögonen gjorde att jag i det närmaste kunde vara ”som alla andra” och exempelvis lyckas bra i skolans värld.
Det är däremot långt ifrån alla människor med funktionsnedsättningar som är lika lyckligt lottade som jag. Livet är i och för sig ingen tävling i att ha det värst eller bäst, men det är värt att tänka på att vi alla har olika förutsättningar. Några lever med funktionsnedsättningar som är synliga för omgivningen, som därmed kan förhålla sig till dem.
Andra lever med osynliga funktionsnedsättningar, som omgivningen inte ser eller förstår. Författaren Agatha Christie var dyslektiker. Magnus Betnér har adhd. Fotbollsstjärnan Lionel Messi har Aspergers syndrom. Skådespelerskan Daryl Hannah, som fyller år just den 3 december, likaså.
Människor med intellektuell funktionsnedsättning (IF) eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) måste ofta hantera denna osynlighet. Länge har kunskapen på området varit i det närmaste obefintlig i samhället och det finns fortfarande väldigt mycket att göra, men upplevelsen är att det åtminstone rör sig åt rätt håll.
Ett färskt exempel på det är debatten kring forskningen om elevassistenters roll och effekterna av deras närvaro. Här finns bevisligen mycket att lära av historien för att kunna ta nästa relevanta steg framåt. Rätt kompetens och tillämpning är precis som för mycket annat förutsättningar för framgång för både barn och samhället.
Det är hög tid att beslutsfattarna på allvar inser det. Inte minst för alla berörda elevers och anhörigas skull, men även för alla andras skull. Ju fler som mår bra, desto bättre.