Det är en hyfsat nyvaken Tommy Nilsson som slår sig ner med en kaffekopp i loungen utanför Klosterhotellet. Ikväll ska han spela på Vadstena slott tillsammans med andra artister under namnet "Dunderhits". Humöret tycks vara på topp, och han berättar att han började morgonen med en promenad.
– Det är så otroligt vackert här. På vägen hit såg jag en man stå och sopa på gatan, det liknar ju en by i Italien, säger Tommy Nilsson och tar en klunk av sitt kaffe.
Du har besökt Vadstena tidigare, vad är ditt favoritminne härifrån?
– Det är nog konserterna vi höll under åttiotalet. Det var något speciellt med att spela inne på borggården.
Ikväll är temat dunderhits – tycker du det är lika roligt att spela dina hitlåtar idag som när de var nya?
– Det beror lite på dagsformen. Jag har inte samma förhållande till texterna idag som jag hade då. Några av låtarna känns inte som mina längre, de är publikens låtar och deras minnen. Låten "Öppna din dörr" har ju många gift sig till eller spelat när de precis träffat någon, och då sjunger jag gärna den låten för dem. Men jag vill samtidigt inte bli farbrorn som bara sjunger sina gamla låtar heller. Det är en balans.
Skriver du mycket hela tiden?
– Jag försöker skriva så mycket som möjligt, men ibland är det svårt. Jag vill få till något annat än relationstema. Det kanske beror på åldern men också hur det ser ut i världen. Jag vill hitta en medmänsklig ton för det kan behövas idag. Jag blir till exempel väldigt glad när folk kommer fram och säger vilken fin text, då vet jag att jag lyckats beröra någon.
Om du fick välja en av dina låtar som du skulle lyssna på i resten av ditt liv – vilken skulle det vara?
– Det skulle bli en låt som ingen annan kanske tycker om eller har hört. Det finns en låt som heter "Tell me father" som jag tycker mycket om, dels är texten väldigt fin men ibland lyckas man också skriva en låt som blir som en resa. Den är välkomponerad och har en fin form hela vägen. Bland de kända låtarna tycker jag fortfarande att "Dina färger var blå" har en fin text. Det viktiga är att jag är glad och nöjd med de låtar jag skriver, men jag tror faktiskt att de allra finaste och vackraste låtarna ligger hemma i folks byrålådor.
Har du själv någon sådan låt?
– Ja, det har jag nog. Mycket av det jag gör har ofta legat ganska länge. "Öppna din dörr" släpptes 1994, men den skrev jag i början på åttiotalet och då var arbetstiteln "Open your heart, och femton år efter att den hade släppts gjorde Jill Johnson en ny version av samma låt som hette just "Open your heart". Utan att veta om att låten hade hetat så från början. Så låten fick komma hem kan man säga.