För tolfte året drar Diggiloo en fullsatt borggård när de är tillbaka i Vadstena. Precis som vanligt är det en show där det finns något som passar alla. Pop, rock, disco och schlager varvas med humoristiska inslag. När komikern Per Andersson gör parodi av Mikael Wiehe och Håkan Hellström rinner skrattårarna på många ur publiken. Men bäst ifrån sig gör Andersson när han imiterar Thomas Di Leva. Imitationen är snarlik och till en början är det nästan svårt att se vem som är vem när även den riktige Di Leva äntrar scenen i exakt likadana kläder.
Första riktigt stora applåden kommer en bit in i första akten när trumpetaren Magnus Johansson, som varit med under samtliga Diggiloo-turnéer sedan starten 2003, spelar "Memory". Det är stämningsfullt och mycket uppskattat av publiken.
En annan Diggiloo-veteran, Jessica Andersson, gör flera solonummer, men bäst är hennes tolkning av Håkan Hellströms "Valborg". Den klara rösten förvandlar låten totalt och blir minst lika bra, om inte bättre än originalet (ursäkta alla Håkan-fans).
Hiphop-duon Medina står för kvällens höga tempo. Särskilt ös blir det mot slutet av konserten när de gör sin "Tills vi koolar". Tyvärr känns det som att de glöms bort lite i ensemblen. De sticker aldrig riktigt ut på samma sätt som flera av de övriga artisterna. Jag hade gärna sett hiphoparna göra något oväntat. En ballad hade kunnat bli en spännande överraskning för publiken. Tyvärr blir det inte så.
Med tanke på Lasse Holms comeback på scenen är det heller inte helt oväntat när ensemblen bjuder på några av hans största hits. Men de svenska klassikerna går hem och får publiken att sjunga med.
Den första akten känns tyvärr en aning torr. Artisterna lyckas inte helt att få igång publiken.
Bättre blir det dock efter paus. Oscar Zia river av sin "Human", och det är egentligen först nu som publiken vaknar till på riktigt.
Men det blir bättre än så. Mycket bättre.
Till tonerna av David Bowies "Life on Mars" kommer Thomas Di Leva ut på scenen iklädd kostym. Med stor inlevelse berättar han vad Bowie har betytt för honom och vilket tomrum rockartisten har lämnat efter sig.
Därefter framför Di Leva "Life on Mars". Det här är helt klart konsertens höjdpunkt, och bland det mäktigaste jag varit med om när det kommer till musik. Di Leva sjunger direkt från hjärtat och rakt in i mitt. Det är ärligt och storslaget. Så här har nog publiken aldrig sett och hört Di Leva förut. Vilken röst.
Bra jobbat, Diggiloo, och en extra eloge till Thomas Di Leva som säkerligen fick huden att knottra sig på fler än mig.