Scenen är ett vardagsrum och det ser ut att vara 1950-tal men är nog snarare slutet av 60-talet. I ett stort hus hålls en krampaktig välkomstceremoni för Sandra, en släkting till den stora familj som bebor huset: Två par, ett barn och gamla farmor.
Alla biter ihop och vill vara jätte-jättetrevliga och det äts prinsesstårta och slamras med kaffekoppar, hålls högtravande välkomsttal och arrangeras i det oändliga för fotografering.
Ofta uppstår det pinsamma tystnader.
Sedan vidtar föreställningen igenom ett närmast absurdistiskt diskuterande, grälande, förhandlande om var den stackars Sandra ska inhysas i det rymliga huset. Hon flyttas och föses hit och dit till olika rum och skrubbar men inget fungerar. Sandra är anspråkslös men familjen går mot ideliga upplösningstillstånd när det obönhörligen uppdagas att vanor och livsstil inte kan ändras med mindre än att hela familjestrukturen bryter samman.
I ett sällsynt samtal mellan bara två, Sandra och en av hustrurna, säger den sistnämnda ”Vi förändras när något främmande kryper in. Du har kommit för att avslöja oss, tänker jag.” Sandra är tyst och inget mera blir sagt.
Det hela är förstås en allegori över vårt flyktingmottagande, som Edwall redan för så länge sedan skrev om. Men inte bara.
De kommenterande Edwall-sångerna, framförda av en i ensemblen på scenens vänstra kant, fulländade en lysande föreställning av Dugateatern, en ung grupp från Mölnlycke på turné.