Hjalmar Bergmans roman "Farmor och vår herre" gavs ut första gången 1921. Huvudrollsinnehavaren Marika Lagercrantz, som går från piga till mäktig godsägarinna, har sett den som pjäs flera gånger. Bland annat på Dramaten och Stadsteatern.
– Man känner ett visst ansvar i att föra denna starka, fina tradition vidare, säger hon.
Regissören och dramatikern Pontus Plænge menar att tematiken kretsar kring minnen.
– Minnena bygger upp ens jag, men när man träffar någon många år senare kan man ändå minnas samma sak annorlunda, säger han.
Därför är minnen inte så lämpade att hålla som sanningsvittnen. Och för att ytterligare förstärka denna tes har karaktären Författaren skrivits till pjäsen.
Martin Waerme som axlar rollen både som författare och "vår herre" menar att det är en både jättekul och jättesvår utmaning.
– Det är först nu som helheten har börjat formas och jag finns ju på scenen nästan hela tiden.
Pontus Plænge poängterar att det krävts av skådespelaren att vara beredd på utforskande. Från början hette författarkaraktären Hjalmar Bergman. Men trots viss inspiration är nu ändå inte tanken att gestalta den verklige författaren, utan att visa på sanningens subjektivitet.
– Det finns också en klichébild av författare som äldre, så det är kul att ha någon yngre. Hjalmar Bergman blev ju inte heller äldre än 47 år.
Mattias Malmros, som just gått ut Stockholms dramatiska högskola, spelar farmors sonson Nathan. Nathan blev senare huvudperson i Bergmans roman "Clownen Jac" (1930).
– Jag har ju jobbat länge, men ibland är erfarenhet ingenting. Det kan komma någon ny som brädar oss alla, säger Marika Lagercrantz som utöver teaterscenen varit med i ett 80-tal film- och tv-produktioner. För Malmros känns det dock fantastiskt att få spela mot den erfarna Lagercrantz.
De beskriver karaktärernas relation som komplex, präglad av både fina minnen och sårade känslor.
– Nathan har svårt att förlåta sin farmor, men återvänder hem efter många år. Farmor har inte trott att det ska bli något av honom, men nu är han rik.
– De är både olika och lika, tycker Mattias Malmros. Likheten ligger i ensamheten och behovet av makt.
Skådespelarna längtar oerhört efter att möta publiken. De har själva blivit gripna av familjerelationerna och minnet av Sverige som ett av världens fattigaste länder.