"Livet är inte att reda ut stormarna utan att dansa i dess vindar". Citatet är ett av Eva Granlunds favoriter. "Don't worry, be happy", skulle man kunna översätta det till och det är ett rätt bra sätt att beskriva henne på – hon är en positiv typ som ogillar att planera för mycket i onödan.
Hon har stått på teaterscenen i 27 år. Det var förstås inte planerat, men hon tycker att det är kul så hon har fortsatt med det. Bara i år har hon varit med i sju föreställningar, och hon är lika nervös för publikens reaktioner nu som för 27 år sedan. Hennes första riktiga kontakt med teatern kom redan under gymnasietiden.
– Jag hoppade av sista året och tillbringade bland annat en månad på Östgötateatern i Linköping och Norrköping. Jag jobbade egentligen inte, utan mest bara hängde där, säger Eva Granlund.
Efter det flyttade hon till Uppsala för att läsa franska. Det intresset höll inte i sig länge innan hon bytte till dramatikutbildningen istället. På sommaren åkte hon hem till Vadstena för att hälsa på under några veckor, men det skulle visa sig bli betydligt längre än så. Hon träffade sin stora kärlek under de där veckorna och med honom, och i Vadstena, har hon stannat kvar.
Där blev det istället studier till sjukgymnast, men hon hade inte glömt bort teaterdrömmen. På fritiden började hon spela med det som i dag heter "Vadstena nya teater". Där har hon stannat och att testa på någon annan scen har aldrig varit aktuellt.
– Jag har inte velat spela någon annanstans. Jag har gjort vissa pjäser i Linköping men trivs mycket bättre i Vadstena, där får jag ha kontakt med publiken!
Det får hon verkligen. I teaterhuset i Vadstena ingår det ofta i jobbet för skådespelarna att ta upp beställningar och servera mat, ibland fortfarande som sina rollfigurer. Teaterpjäserna skrivs alltid tillsammans av ensemblemedlemmar, av de sju föreställningar hon gjort i år har hon varit med och skrivit tre.
– Det är viktigt att vi kan vara sanna mot det vi vill få fram. Vi kan inte börja göra saker för att glädja någon speciell.
För tre år sedan slutade hon jobbat som sjukgymnast och tog istället över en tom lokal i Vadstena där hon startade en kläd- och inredningsbutik.
– Jag och en vän var ute och plockade svamp en dag när det slog mig: Jag måste sluta mitt jobb och ta över butiken! Jag hittade ingen svamp, men jag hittade något annat.
Hon såg det som sin plikt mot Vadstena att skapa lite liv och rörelse på gatan där butiken gapade tom. Liv och rörelse förresten, det fick Vadstena uppleva under och efter inspelningen av filmen "Småstad" som kom ut i januari i år.
– Det var fantastiskt roligt att regissören Johan Löfstedt använde sina egna släktingar och vänner i filmen. Vi har känt varandra länge, så jag fick vara med också.
Om man ska lägga till ytterligare ett ord som beskriver Eva Granlund kan man gott välja ordet rastlös. Hon är full av kreativitet som måste ut och hon klarar inte av att sitta still för länge.
– Min hjärna fungerar så, jag blir trött, nervös och uttråkad om jag inte har något på gång.
Förutom teatern och butiken håller hon också i föreläsningar om kroppsspråk. Just dessa föreläsningar nämns också i motivering från Tage Danielssons vänner: "För sin förmåga att kombinera humor och allvar i olika scenframträdanden och för sitt arbete att beskriva språkets och särskilt kroppspråkets betydelse; allt i Tage Danielssons anda". Priset tar hon emot under lördagen 14 oktober vid festligheter på Östergötlands museum..
– Jag brukar säga att jag har två favoriter: Elton John och Tage Danielsson, så att få det här priset är oerhört hedrande. Men mest fantastiskt är alla människor som hört av sig och gratulerat, det har varit som balsam för själen.
Det där med Tage Danielssons anda är det lätt att känna igen Eva Granlund i. Det bästa hon vet är omtänksamma och snälla människor och det absolut värsta hon vet är förtryck i alla dess former. "Vi är gjorda för att samarbeta, inte för att lyda" är ett annat av hennes favoritcitat. I hennes föreläsningar talar hon om varje människas rätt att må bra, rätt att vara empatisk och rätt att värna om andra människor. Om alla människor lär känna sig själva finns det hopp, säger hon.
Nästa år fyller hon 60. Hon tänker mer på att livet kan ta slut när hon blivit äldre.
– Rynkorna är en påminnelse om åt vilket håll man går. Men man åldras åtminstone inte ensam, det gör vi ju tillsammans hela tiden.
Om sex år fyller hon 65. Pension? Nej, nej.
– Om jag fortfarande mår bra kommer jag inte gå i pension när jag är 65. Men om jag skulle göra det, skulle jag gå loss på hemmet för att ta ut min kreativitet på något, då skulle jag börja måla på väggarna.