Servitriserna Ines och Vera tvekar inte att mellan sig i den trånga soffan klämma ner personligheter som de kan grilla på sitt oefterhärmliga vis.
I torsdags kväll var det Gudrun Schymans tur. Förre justitiekanslern Göran Lambertz fick för drygt ett år sedan finna sig i att de tämligen kantiga och frispråkiga – men hjärtliga – damerna som vanligt ställde raka, rent av burdusa, frågor.
Men som skicklig retoriker och politiker tog Gudrun Schyman raskt över kvällen.
Redan från start visade hon en stor men naturlig öppenhet, genom att rakt och enkelt berätta om den alkoholism som gått i släkten, som tog hennes pappas liv för tidigt och som drabbade henne själv. Och att hon efter att ha behandlats och blivit frisk i mogen ålder kunde förstå sin pappas sjukdom och därmed äntligen älska honom. Det blir ett starkt – och förbluffande osentimentalt – vittnesmål.
– Det där hade vi ju tänkt komma till i slutet, säger Vera/Eva Granlund.
Men Schyman tar inte över helt, åtminstone inte i akten före paus. Det märkvärdiga med Ines/Malin Kärrbrink och Eva Granlund är nämligen att de inifrån sina lätt dysfunktionella rollfigurer kan styra samtalet på exakt rätt sätt. Gudrun Schyman talar engagerat allvar om ett klyftornas Sverige som hon är förbannad på. Ines och Vera lyssnar och skruvar ner sina inpass till exakt den nivå där allvaret får finnas utan att det blir för tungt.
Efter paus blir det hejdundrande politisk agitation, när Vera tar fram ett blädderblocksblad som Schyman ritat på och ber om en förklaring över det politiska läget i Sverige. Det funkar, både som tankeställare och underhållning.
Och musik hinns med. Schymans önskelista och mer därtill: bland andra ”Ska nya röster sjunga”, ”Himlen runt hörnet” Nina Simone-låten ”The other woman”, ”Both sides now”, ”Je ne regrette rien”.