Jan Göransson tar plats i Filminstitutets egen biosalong med de klassiska, svarta skinnfåtöljerna.
Det svenska filmåret 2020 började bra. Rolf Lassgård drog storpubliken till biosalongerna i "Min pappa Marianne" och minnet av ett, för svensk film, svagt 2019 skulle målmedvetet och elegant städas undan. Så slog pandemin till med full kraft.
– Hela branschen störtdök. Jättetråkigt. Det hade ju börjat så bra. Hoppas att det inte gör att alltför många talanger inom svensk film tröttnar och skolar om sig. De behövs verkligen, säger Jan Göransson.
Ska man prata film i allmänhet och svensk film i synnerhet är Jan Göransson, född och uppvuxen i Norrköping, den fulländade vägvisaren. Som presschef på Svenska Filminstitutet befinner han sig i branschens kärna. Vet allt, känner alla och har sett allt. En filmnörds självklara drömyrke.
– Jag ser det som mitt kall. En mission. Att föra ut svensk film till alla. Inte bara i Sverige. Många gånger är den väldigt bra, säger han.
Vi träffas på Filminstitutet vid Gärdet i Stockholm. Det är bråda dagar. Nomineringarna till Guldbaggen ska presenteras och Jan Göransson är i högsta grad inblandad i processen. Guldbaggejuryns ordförande Anna Carlson kommer fram för att hälsa. I handen har hon ett papper som skulle kunna innehålla de aktuella nomineringarna.
Kan man tjuvtitta?
– Glöm det, säger hon med ett skratt och går vidare.
Jan Göransson kontrar med att bjuda på en guidad tur i lokalerna. Genom både svensk filmhistoria och sin egen yrkesresa i filmkonstens tjänst.
– Jag har alltid varit filmintresserad. När jag var ung sprang jag på Harlekinen och såg allt. Sedan läste jag på den nystartade kulturvetarlinjen i Linköping. Vi gjorde studiebesök på Filminstitutet och jag tyckte att det var himmelriket. Men när jag sökte praktikplats sen svarade de inte ens. Här ska jag aldrig jobba, tänkte jag då, säger Jan Göransson.
Jan Göransson bläddrar bland Filminstitutets enorma arkiv av gamla klassiska filmaffischer.
Ändå tillträdde han positionen som presschef 2001. Bakom sig hade han sju år som byråsekreterare på Filmcensuren. Ett ödets ironi, med tanke på att Jan Göransson hade som sport att nästla sig in på barnförbjudna filmer som ung.
– Det var inte jag som bestämde vad som skulle klippas bort. Det var känsligt. Många filmintresserade deppade när viktiga scener klipptes bort. Jag blev till och med mordhotad. Jobbigt eftersom jag inte bestämde. En gång fick jag fax av Martin Scorsese som var förbannad för att vi klippt i "Casino". Men vi var unika i världen med våra låga åldersgränser, säger han.
Den här miljön känner vi igen så här års. Modellen från "Karl-Bertil Jonssons julafton". Jan Göransson tittar närmare.
I sin yrkesroll har Jan Göransson träffat alla stora inom svensk film. Störst intryck? Ingen högoddsare.
– Ingmar Bergman. Alla var rädda för honom. Men jag tyckte han var snäll. Jag styrde upp en presskonferens med honom i Filmhuset som troligtvis var hans sista. Bergman har för mig öppnat dörrar, som på filmfestivalerna i Cannes och Berlin, i mina kontakter med utländska journalister. Alla ute i världen ville alltid prata om honom. Jan Troell, Harriet Andersson och Roy Andersson är andra stora filmnamn som jag har mött. Det har givit mig perspektiv på mig själv, jobbet och min bakgrund på landsorten, säger han.
Rätt man på rätt plats. Filmfantasten Jan Göransson, med rötterna i Norrköping, är presschef på Svenska Filminstitutet.
Svenska Filminstitutets stora uppgift är att föra fram svensk film. I coronatider har det handlat om att fördela det statliga krisstödet till behövande. Trots tuffa tider tror Jan Göransson på en framtid för svensk film. Inte minst tack vare filmutvecklingen i Norrköping.
– Jag följer Crazy Pictures och hyllar Norrköpings filmfond. Fantastiskt att det kan ske i min gamla hemstad.