Sommaren har varit lugn för Markus Krunegård. En debut som sommarpratare, några Laakso-spelningar, några solo, men mest ledigt.
– Så här ledig har jag inte varit sen jag vet inte när. Typ 2005, säger Markus Krunegård.
Ni spelade på Bråvalla i alla fall, hur var det?
– Det var helt okej. Det var ju domedagsstämning när vi gick på för det började spöregna och Rammstein gick på samtidigt på en annan scen och skickade granater i luften. Så den här gången blir det mycket roligare. Att slippa Rammstein.
Östgötadelen av turnén inleds på The Crypt i Linköping i kväll och fortsätter på Arbis i Krunegårds hemstad Norrköping.
– Jag tror att vi var på Arbis på någon skolteater när jag var liten. Sen har man läst om och varit nyfiken på den där porrklubben men aldrig vågat kolla upp. Men nu har Arbis byggt en uteterrass som var trevlig, jag var där i somras en kväll. Det är ju en geni-idé. Det är läget, som mäklarna säger, säger han och berättar att han var i Norrköping ganska mycket under sommarens ledighet.
– Jag badade faktiskt på Himpa för första gången sedan jag var typ 14 år, det var mycket mindre läskigt än vad jag kom ihåg. Jag tycker att det är härligt att Norrköping finns. Jag har försökt kolla om man ska hitta något hus, men det är så jävla svårt med sånt där.
Som i ett sommarhus?
– Jag vet inte, men det kan vara skönt att ha en fast punkt där framöver. Men vi får se hur det blir med det där.
Laakso släppte ny musik i form av albumet ”Grateful Dead” i april, den första skivan sedan ”Mother, Am I Good Looking?” 2007. Det känns exakt likadant på många sätt, men samtidigt helt annorlunda, förklarar Krunegård, även om han helst inte jämför.
När Laakso var som mest aktiva tillbringades nästan dygnets alla timmar tillsammans. Så är det inte riktigt längre, på gott och ont.
– Jag har aldrig återvänt till någonting egentligen, vare sig förhållanden, arbetsplatser eller kompisgäng. Man tror att allt ska vara som vanligt, men det är det ju inte. Cellerna byts ju ut på sju år och sen är man helt ny.
Jag frågar om det finns någon speciellt minnesvärd spelning, bra eller dålig. Markus Krunegård berättar att de spelade i Tyskland ganska mycket, med allt ifrån åtta till tusen personer i publiken.
– Sen en gång började vår basist brinna i Köpenhamn...
Vad hände där?
– Man fick röka på scenen och det tyckte han var njutbart eller såg tufft ut eller något. Så tappade han den där fimpen i kavajfickan och någon dansk kom upp med en öl och hällde den på honom. Jag såg bara dansken med ölen först så jag tänkte ”jag får väl slå till den här dansken med gitarren då”, men sen såg jag att han (basisten) brann. Det får väl boxa in båda bästa och sämsta minne.
Ny musik var ett kriterium för att göra något nytt med Laakso. Att leva och spela på gamla meriter var inget som intresserade någon i bandet.
– Vi gjorde några tafatta försök, sågs i replokalen ett par gånger och drack öl på någon bänk. Det gick ofta fort från roligt till jobbigt, men sen vände det av någon anledning och sen var det bara att skynda på. Så egentligen har vi nog inte tänkt så mycket när vi gjorde musiken, och det har vi också eftersträvat att inte göra.
Under förra året blev det fler spelningar än han räknat med. I höst ska Markus Krunegård försöka ta det lugnare och skriva musik.
– Men man säger att man ska ta det lugnt i en vecka, sen blir det så mycket småsaker. Livet är så mycket småsaker hela tiden. Kollar man bakåt i livet är man antingen arbetslös eller har för mycket att göra.
Kan man göra något åt det?
– Nja, man accepterar att vägen är målet, håller käften och kör på. Det blir inte bättre, det blir helt okej och ibland fantastiskt, småskrattar han.
– I höst ska jag försöka leva lite så att det finns något att skriva om, och skriva om det finns något.