"Jag tycker väldigt mycket om Norrköping", säger Johan Croneman. Åren på Söder förmår inte kapa rötterna till hemstaden.
Det sägs alltid att han är så förbannad, DN-krönikören Johan Croneman. Instinktivt tillåter man sig att tvivla. Mycket riktigt är det i själva verket en mycket tillmötesgående och lättintervjuad man jag träffar på söder i Stockholm. Måste vara Norrköpingsrötterna.
– Nej, jag är inte alltid förbannad. Däremot är jag alltid tydlig. Det mumlas för mycket i media. För många som tittar sig ängsligt omkring innan de tycker något. Tom Alandh sa en gång, lite skämtsamt, att jag är en viktig renhållningsarbetare inom svensk television. Jag tar gärna den rollen, säger Johan Croneman.
Vi känner Johan Croneman som en både omstridd och hyllad krönikör i DN. Varje tisdag och lördag publiceras hans krönikor där själva ramen utgörs av sådant som han har sett på tv, men där innehållet i princip saknar gränser. Pennan är vass, tonen tydlig och förmågan att uttrycka sig i skrift på en nivå som de flesta skribenter skulle gå över lik för.
– Att skriva om tv blir bara mer relevant, säger han.
– När jag började tyckte folk det var meningslöst. Skriva sånt som redan har sänts och inte går att se igen. Men nu kan alla se allt igen, när de vill. Samtidigt är det oerhört roligt att skriva om tv. Du kan skriva om vad som helst. Ämnet är outtömligt. Bara det är filtrerat genom tv. Sport, politik, kultur...det finns inga gränser. Jag har världens bästa plattform för att kommentera samtiden.
Vi träffas på ett fik på Söder. Trafiken på Hornsgatan är intensiv och på fiket är det ont om platser bortom omgivningens stora öron. Vi omgrupperar till Johan Cronemans lägenhet ett par minuter därifrån. Det blir en lång intervju där vi spelar pingpong med alla tänkbara ämnen – hans yrkesroll, krönikorna, uppväxten i Norrköping, karriären, gemensamma bekanta, Snoka, hans nyutkomna bok, sprit- och spelmissbruk. Svaren på frågorna är genomgående...eh...tydliga.
– Här skriver jag mina krönikor, säger han från sin plats vid bordet.
– Jag brukar läsa högt det jag har skrivit. Funkar inte riktigt på en stor redaktion. Det är inte ofta jag är uppe på DN. Men jag har stor frihet från min uppdragsgivare. De vill att jag ska profilera mig och spetsa till. Ställa de rätta frågorna och vara underhållande. Samtidigt är det inte så svårt att sticka ut. Jag vill inte förringa kollegorna, men konkurrensen är inte brutal.
Hemma vid vardagsrumsbordet skriver Johan Croneman sina uppmärksammade krönikor.
Johan Croneman lämnade Norrköping 1975 för att plugga på Journalisthögskolan i Göteborg. Efter flera år som chefredaktör på Nöjesguiden, först i Göteborg och sedan i Stockholm, började han skriva film för DN 1995. I början av 2000-talet fick han förfrågan om att skriva tv-krönikor "tills vi hittar någon annan".
Någon annan har uppenbarligen inte hittats ännu. Eller också är det Johan Croneman som har landat rätt.
– Jag måste leverera. Det gäller att hålla en hög lägstanivå. Varje ny krönika ska vara bättre än den förra. Det är en viss press. Även om jag är sällan är nöjd med det jag skrivit. Men tillvaron är angenäm. Jag gillar att vara kritiker och får jättemycket reaktioner på mina krönikor. Hellre det. Den dag ingen reagerar längre är det dags att fasa ut, säger han.
I höstas släppte han boken "Jag är olyckligt här" som utan förskönande lull-lull berättar om tillvaron som alkohol- och spelmissbrukare. Boken väckte berättigad uppmärksamhet och fick fin kritik. "Skriva kan han", som någon recensent uttryckte det. Numera beskriver Johan Croneman sig som nykter men medger att avstå spriten knappast varit någon lätt process.
– 2016 slutade jag att dricka. Allt började slira. Inte minst jobbet. Jag levde ett sorts dubbelliv med självmedicinering. Jag är glad att jag är förbi det. Det var ett sunkigt liv. Oskönt. Rent socialt har tillvaron blivit annorlunda. Jag kan inte umgås som tidigare. Men det positiva överväger, säger han.
"Det mumlas för mycket i svensk media", menar Johan Croneman.
– Jag var inte beredd på det stora intresset för boken. Det har varit mycket fokusering på mitt missbruk. I boken har jag spetsat till det lite. Egentligen kan man se det som skönlitteratur med självbiografisk bakgrund. Men boken handlar om annat också. Det är kul att prata om annat också.
Som Norrköping. Svårt att förbigå. Inte ens åren på Söder förmår kapa rötterna.
– Jag tycker väldigt mycket om Norrköping och kommer på besök med jämna mellanrum. Mest för att mamma bor kvar, 97 år gammal. På min tid var Norrköping slitet och lite ruffigt. Så upplever jag inte stan längre.
– Men du, vad är det som händer i IFK?