Av Ylva Lööf
I rollen: Samuel Fröler
Regi: Ann Petrén
Riksteatern på Petrus Magni scen, Vadstena
20 mars
Gymnasieläraren Birger Lindstedt är lektor, han har disputerat på tyska prepositioner och är en lärare av den gamla stammen. Han älskade sitt jobb, det var en passion, och han såg eleverna som sina barn. Själv är han ensamstående. Jobbet var allt.
Så var det i 31 år. Men hårt arbete och otaliga skolreformer ledde till utbrändhet. Långtidssjukskrivning blev till arbetslöshet. Mönstret känns igen från verkligheten utanför teaterscenerna.
Nu är Birger en av de där vita, medelålders männen som blivit över. Hur gick det till?
För att inte mista a-kassan, numera benämnt aktivitetsstöd, måste han infinna sig hos den coach som han blivit tilldelad av Arbetsförmedlingen. Hon är ungefär hälften så gammal som Birger, har tre veckors utbildning samt högre lön än lektor Birger någonsin hade.
Coachen lär honom att nu gäller det inte längre att ”söka jobb” och att göra det med hjälp av gammaldags meriter som yrkeskunskap. Nu gäller det att synas. Synas på nätet: twittra, blogga, facebooka. Vara googlebar. Det som räknas är ytan.
Förtvivlat söker Birger uppfylla den nya tidens krav. Han står på pass utanför Rosenbad och haffar utbildningsminister Jan Björklund på väg in för att kunna få en bild där han står bredvid ministern, och sedan lägga ut den på Twitter tillsammans med ett glatt tweet, vilket avslutas med ”Lyllo mig :-)”. Det där, har coachen lärt honom, är nödvändigt.
Birger bör inte ens heta Birger längre utan – Brad. Samt köpa Hugo Boss-kostym. Birger, förlåt Brad, lyder. Utanverket är allt, kompetensen ointressant.
Föreställningen är en lång monolog, där Birger beskriver sin situation. Den väcker sympati och man känner alltså igen berättelsen från verkligheten, komplett med coachens plågsamma klyschor. Birgers berättelse är angelägen men frågan är om det blir så bra teater.
Den blott timslånga föreställningen blir lite lös i kanten. Handlar den om lärarnas situation, där löneutvecklingen i förhållande till en riksdagsmans, nästan har avstannat? För 50 år sen tjänade de båda grupperna lika mycket. Eller handlar pjäsen om hur bildning glömts bort till förmån för utbildning?
Eller om nutidens ytlighet; att vara käckt positiv, hipp och synlig är viktigast?
Birger sörjer att hans fax därhemma numera är död. Vem faxar längre? Mobiltelefon har han tvingats skaffa men han tror att den avger livsfarlig strålning.
Det är inte utan att man blir lite kluven. Nog är Birger lite väl fast i sin dinosaurieroll.
Samuel Fröler gör vad han kan av sin Birgerroll och når ut bra till de cirka 70 personer som infunnit sig till Petrus Magni scen. Han får många instämmande hummanden från publiken.
Men pjäsens fokus förblir något oklart när den är slut efter drygt en timme.