Redan några minuter före föreställningens egentliga början står en kvinna på scen och rycker i en låst dörr. Ljuset släcks, musikerna kommer in och en enveten, tickande, monoton pianoton tar vid, länge.
Det är en enerverande, oroande inledning på ett starkt spel om en brytning. Föreställningen bygger på Mikael Wiehes album med samma titel och sångaren Andi Almqvist låter nästan precis som honom. Det stör dock inte; både han och Åsa Fång Jenséus gestaltar texterna väl och sjunger med kraft.
Dansarna gestaltar i sin tur nervig oro, panik, befrielse – alla faserna i ett skilsmässodrama.
Perspektivet skiftar mellan man och kvinna och det blir en allmängiltig skildring av ett svek, en livskris, en brytning med alla tillhörande tillstånd av fasa, ilska, försök till nyorientering – och tillbaka till sorg och saknad.
Föreställningen skulle nog inte vara densamma utan dans. Ändå är det musikaliskt den är som starkast. De fyra musikerna spelar ett slags minimalistisk, nervig, rå skilsmässomusik. Ibland går pianisten över i närmast atonala, frijazziga solon. Ibland är det gitarristen som står för sorgens ylande melodier, medan den elförstärkta kontrabasen får hela salen att vibrera.
Före paus är det brytningen, sveket, paniktillståndet som skildras, med temat ”hur ska jag klara det här, jag vet inte om jag klarar det här…”
Efter paus börjar en försiktig försoning att gro, men först efter mera vrede: ”Så nu vill du komma tillbaka…”
Men i kärleksförhållandet finns en berusning som inte helt har ebbat ut. ”Det finns en glöd längst därinne, blås på den försiktigt…”
Det blir till sist en liten, mycket koncentrerad historia om överlevnad som lämnar ett starkt intryck.