Manus: Alfhild Agrell
Regi: Martin Rosengardten
Medverkande: Marika Strand, Caroline Harrysson, Peter Sundberg, Peter Jansson, Per Burell, Kerstin Eriksson.
Östgötateaterns stora scen, Linköping
Spelperiod: 2 sep–2 okt
Ett starkt och svidande drama i jämnhöjd med Strindberg och Ibsen. Agrells pjäs hade premiär 1886, samma år som hennes karriär både stod på topp och började dala. Den hett diskuterade s.k. ”kvinnofrågan” började svalna vid andra hälften av 1880-talet. Men kärlekens villkor i eller utanför äktenskapet har fått en förnyad aktualitet i dag sett inifrån mörkret av dagens ”hederskulturer”.
I centrum finns Thora, som i unga år förfördes av en slarver till karl. Som ensamstående mor har hon kämpat både för sig och sin dotter Yngva. Men som utomäktenskaplig drabbas även dottern i vuxen ålder av tidens bigotta moralkodex. Pjästiteln ”Ensam” säger mycket om kvinnors livssituation i ett patriarkalt samhälle. Endast inom det borgerliga äktenskapets hank och stör uppstod legitimitet, ära och värdighet,
Som kontrast kan nämnas att ”stockholmsäktenskapen” (sambo) skulle bli alltmer vanliga i slutet av 1800-talet, något som bl.a. Per Anders Fogelström skrivit om i sin Stockholmsvit.
På scenen agerar tre kvinnor och tre män, som alla spelar mycket bra med hög realistisk och närmast naturalistisk trovärdighet. Även birollen som Madam Rask kammar Kerstin Eriksson in med några fullträffar. Med precision i tonfall och gestik och kompromisslöst engagemang gestaltar alla sina sammansatta roller. Ett och annat överspel med hulkande knäfall och gråtmildhet i andra akten må vara förlåtet.
Dramaturgin borrar sig obönhörligt framåt och håller spänningen vid liv ju mer som uppdagas av både hemligheter och förvridna strategier. Iscensättningen med tidstypiska dräkter och en vridscen skapar en stram scenografi likt en korsett som ger kontrapunktisk effekt åt de starka känslor som gestaltas.
Förutom mor, dotter och kavaljer finns på scen även den klassiska läkarrollen, suveränt spelad av Per Burell. Rollkaraktären känner vi igen från t.ex. Tjechovs pjäser. Han är motsatsen till moralist, har sett det mesta av människans skuggsidor, är liberalt frisinnad, pragmatisk, mänsklig om än lite desillusionerad men aldrig hjärtlös.
Motsatsen till läkaren är ryttmästartypen, godsägaren, fyndigt karakteriserad, för att inte säga ibland kongenialt karikerad av Peter Sundberg. Patriarken som alltid tjatar om plikt, rättvisa, heder och moral, men som innerst inne visar sig vara en ganska ömklig person. Bra jobbat!
Synd och skam. Inom äktenskapet ska barnen födas och kontrollen över kvinnorna utövas barskt. Vilken levande och minnesdiger kvinnohistoria i gestaltad form vi får uppleva som publik. Autenticiteten ökar med vissheten om att författaren är kvinna och till råga på allt blev ganska bortglömd under nästan ett sekel. Nu återuppstånden med full kraft i vår egen tid och ständigt aktuell i mötet och krocken med olika kulturers normbildningar.