Moa Svan som ”förband”
Karil, Sagateatern Linköping
Riksteaterns Sverigepremiär
16 februari
En vass kvällsföreställning med två språkviga scenartister i stand up-genren. Som all bra komedi svävar den över svarta vatten. Tragedi och komedi kan vara scenkonstens båda sidor, vilket poängteras redan i titeln ”En komisk depression”.
Första akten ägdes av Moa Svan. Ett långt njutbart förspel under nästan en halvtimme. I kostym och slips gestaltar hon situationer ur sitt liv som lesbisk feminist med barn. Könsmaktsordningar fick sparkar på känsliga zoner. Hemmastadd med östgötsk geografi kunde hon driva med ”grannbyn” Norrköping. Hon hade mött folk som inte kunde geografin för Klitoris – i vilket landskap ligger den? I Los Angeles blev Moa Svan förväxlad med sångaren Justin Biber. Inte undra på det, så lika som de är.
Efter pausen – ovanligt på Sagateatern – intog Nour El Refai det enkla scenrummet. Hon gestaltade närmast ”sitt livs historia” i både roliga och sorgligt dramatiska delar. Uppväxt i Lund av ensamstående mamma från Libanon. Sedd i backspegeln fick barndomens schablonbilder av flickor sig många träffsäkra sparkar i ändan. De ljuva docksöta bilderna från serier, sagoböcker och filmer häcklades och rådbråkades till småsmulor.
Främlingskap i pk-miljön bland präktig medelklass gjorde inte tillståndet bättre under ungdomsåren. Moderns flytt till Dubai 2012 fördjupade Nours ångest och svartsyn. ”Mitt ljus syns bäst i mörkret”. Ibland undrade jag om hon skulle klara balansgången mellan det privata, personliga och allmängiltiga. Var går gränsen för privat vittnesbörd och offentlighet?
Med driven och osentimental professionalitet, rappt tempo, fräckhet och överraskningar i språk och gestik håller hon publiken i sina händer. Fullsatt salong. Andlös tystnad växlar mellan skratt, applåder och empatiskt deltagande. Sagapubliken måste vara alla artisters dröm. Kanske därför Riksteatern har lagt flera av sina urpremiärer just på mytiska Saga.