Medverkande: Mattias Brunn och Marcus Baldemar
Dans/koreografi: Marcus Baldemar
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Manus: Mattias Brunn, David Åkerström-Steen, Marcus Baldemar, Mårten Andersson
Produktion: Riksteatern i samarbete med RFSL och Forum för levande historia
Karil
30 mars
Nazisterna var konsekvent jävliga. De gav sig på alla som inte var som dem. Värre tillämpning av fundamentalismens credo är svårt att finna – trots dagens IS och Boko Haram. I nazisternas industriella utrotningsläger sammanföstes judar, homosexuella, romer, förståndshandikappade, kommunister, kritiska motståndare, fackföreningsfolk och övriga som inte passade in i nazimallen.
Judar försågs med gula trianglar och homosexuella män med rosa trianglar. Den här pjäsen iscensätter den sadism och förnedring som ägde rum i lägren. Manus bygger på en bok med samma titel av Heinz Heger, en verklighetsbaserad vittnesskildring som gavs ut först 1972. Det självbiografiska stoffet kan måhända ses som förklaring till varför inte behandlingen av lesbiska kvinnor får någon uppmärksamhet – vilket kan förvåna oss som publik i dag.
Ett tungt och hemskt stoff ska åskådliggöras. Och man lyckas enormt bra. Gestaltning och dramaturgi är både variationsrik och stram på samma gång. En dansare och en berättande skådespelare på scenen. De introduceras effektfullt i sidengula klänningar till mimsång à la Zarah Leander. Därefter ikläder sig de unga männen trekvartslånga byxdräkter i sammetsrött och glittermetall. Scenrekvisitan är enkel, i stället används omväxlande ljus- och ljuddesign. Samtida hightech-musik och tyska ”Tannenbaum”-körer.
Allt medan den fasansfulla jagberättelsen fortsätter, konkret och detaljrikt. Tortyren, SS-officerarnas psykopati, överlevandets mekanismer, undergång, död, hopp, hjälpsamhet och drömmar.
Men det är inte bara innehållet som gör föreställningen så drabbande. Det är också helheten. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Här finns inga svaga länkar. Ett sällsynt samspelt team som arbetat med manus, regi, dramaturgi, scenbilder, dräkter, ljus och ljud gör hela föreställningen till ett effektivt allkonstverk.
Inga överspel, inga billiga effekter. Inga övertydligheter, inga banala illustrationer. Desto mer känsla för rytm, rörelse, absolut stillhet och innehållets egenkraft.
Medan berättelsen fortskrider, finns dansarens koreografi, kroppsklappningar och rörelser både som ett eget liv och som förstärkare av historiens innebörder. Vidrigheterna har inga gränser. Men som publik står vi ut – tack vare teaterkonstens visualisering och distansering.
Allt är osentimentalt gestaltat. Rakt, rått, starkt och fruktansvärt. Ett existentiellt drama om viljan till liv.