Konsten att tänja gränser, scenstreching, kanske man skulle kunna kalla den när scenkonsten. Experimentteater med bakgrund i Cirque du Soleil i Paris och Cirkus Cirkör i Stockholm. Men här sker det i mindre skala med sju aktörer på scen, fem cirkusartister och två musiker från Norrköpings Symfoniorkester. Med ödmjukhet, humör och humör iscensätts ett antal nummer.
Under en dryg timme hinner ensemblen med att skapa överraskande och oförutsägbara händelseförlopp. Det korta pratintrot är småkul. Därefter följer ett rytmiskt trumsolo som utvecklas till rena gungdynamiken med flera trummor i luften. Kroppsvirtuoser, trapetskonst, ringbalans, eldsläckning av klänning, smågalen och satiriskt fyndigt mindfullness med mera.
Inslagen med roboten utvecklar sig till ett både kritiskt och roligt tveeggat förhållande mellan människa och maskin. Roboten verkar lynnig och oberäknelig – medvetet programmerad förstås. Från servil servicebetjänt tar roboten själv kommandot och blir emellanåt rena kastmaskinen. Mattias Lindströms lite försagda rollspel påminner på ett positivt sätt om Charlie Chaplin. Man kan erinra sig filmen ”Moderna tider” från 1936 med maskinkritiken. Robotidén är tacksam i dagens diskussion om robotar och AI, Artificiell Intelligens.
Motsägelsefullhetens energi ligger mellan lustfylld fascination och skräckblandad skepsis.
Bäst är de korta, koncentrerade händelseförloppen. Den återhållna humorn med glimten i ögat får bäst verkan här. Ibland kan vissa andra nummer bli lite för långdragna och kanske övertydliga. Å andra sidan kan det vara en poäng att allt ordnat och kontrollerat går över styr – precis som i verkliga livet. Allt kan vi inte kontrollera.
Cirkusartisterna är alla mycket skickliga men excellerar inte i teknisk perfektionism. Tvärtom, de saboterar medvetet för sig själva och upphöjer misslyckandets estetisk till sin konstform. Det är ett sympatiskt förhållningssätt som framhåller ett humanistiskt perspektiv att vi inte är perfekta autotomater eller programmerbara maskiner.
”The last fish”. Precis som det gick med Titanic, världens helt osänkbara fartyg. Högmod går före fall. Slutscenens upplösning i kaos kan ses i detta perspektiv. Orkestern fortsätter att spela trots att vår planet likt Titanic håller på att gå under. The show must go on. Vårt behov av tröst och underhållning är oändligt. Det finns alltså ett stort allvar under ytan på denna annars varma, omväxlande och mänskligt och kroppsligt närvarande totalföreställning.