”Alla heter Allan”
Plats: Motala Convention Center, Folkets hus.
I rollerna: (även regi): Ulf Dohlsten och Ola Hedén.
Manus: Bengt Järnblad
De båda skådespelarna går omkring i foajén och småpratar med publiken. När det är dags för föreställning kommer de knallande bland besökarna, kliver upp på scenen och fortsätter att vara sig själva och drar några anekdoter.
Man skulle kunna tro att denna inledning vore förödande för illusionen och inlevelsen hos åskådaren när sedan själva pjäsen börjar. Men så blir det inte. Det handlar om skådespeleri på hög nivå. Ulf Dohlsten har varit med i mer än 40 år, det började med den evighetslånga serien ”Hem till byn” i tv bland mycket annat. Hans yngre kollega har inte varit med lika länge, men kan sitt jobb minst lika bra. Bengt Järnblad har specialskrivit pjäsen för just dessa båda aktörer.
Dock kvarstannar den trivsamma stämningen, för det här är en så kallad feel good-historia. Inget fel med det. Det är en rolig och rörande berättelse att ta på allvar.
Alla heter verkligen Allan. Den ensamma pensionären ”med visst vårdbehov”, den oväntade besökaren och alla andra inblandade – frånvarande barn och pappor – bär samma namn.
Ulf Dohlstens Allan är före detta varietéartist. Han var världens starkaste man, rev sönder telefonkataloger, drog godsvagnar med tänderna och slog publikrekord i Lönsboda folkets park när de begav sig. Nu hasar ”Allan Barbaren” runt i lägenheten, bekymrar sig för sin trasiga toalett (flottören har hängt sig, en tragisk historia), pratar med sina kära krukväxter och porträttet av Siri, hustrun som ”inte är död”, tycker Allan, bara borta.
Genom fönstret ser Allan ett polispådrag på gatan. En stund senare får han det oväntade besöket. Näste Allan. En underdog i den kriminella världen, visar det sig. Idel allergier, glutenintolerans, astigmatism, astma och flera bokstavskombinationer i sin diagnos. Plus en bister barndom. Nu har han varit med i ett misslyckat rån mot en garnbutik (!). När det blir för mycket för Allan 2 stelnar han till och reciterar Dan Anderssons skogspoesi.
De båda Allan sträcker sig försiktigt mot varandra ur varsin ensamhet och varsin underdogposition. Det finns inslag av buskis, med karlar i gammalmodiga kvinnokläder, men även sådant gör det hela bara mera hjärteknipande.
I den blott 20 minuter korta andra akten knyts alla livets Allan ihop i en försoningsscen som ger föreställningen till en lagom kantstött och ärlig happy end.