”Han ska bli min!” är en pjäs som på något vis sönderfaller i minst två delar. I första aktens inledning tycks att handlingen aktuell med tanke på me too-revolten. Den arbetslösa skådespelerskan Stella, som dessutom har författarambitioner, tar nämligen tag i sitt liv på sitt egenartade sätt. Man får intrycket att hon inte låter sig behandlas hur som helst.
Hon dyker upp på en provfilmning i tron att det handlar om en seriös produktion. Stella är både stark och en yvig, splittrad kvinna och det mesta hon har försökt med har trillat mellan stolarna och havererat, verkar det som. Så även denna provfilmning.
Men den stilige reklamgurun Viktor stiger fram ur kulisserna och anlitar halvhjärtat Stella. Som upplever någons sorts kärlek vid första ögonkastet: ”han ska bli min!”
De promenerar genom ett snöigt Stockholm, det är dagen före julafton, och hamnar hemma hos Stella. Och då vänds handlingen till att handla om kidnappning. Stella trixar och fixar och förför. Hon läser sin hopplösa pjäs för Viktor, ett verk i rysk stil med mängder av rollfigurer och en synnerligen oklar handling.
Viktor försöker ideligen fly, han tror att han egentligen har läget under kontroll, van förförare som han är, men desto ovanare vid att bli förförd och dominerad av en udda dam som sköter manipulerandet och har ett otal verktyg för det.
I andra akten är rollerna i viss mån omvända: Viktor orerar och bråkar, trots att han är ihopvikt som en fällkniv efter ett ryggskott, medan Stella sitter tyst och avvaktar, bidar sin tid.
Och frågan är vem som är boven i dramat – fast det ju är en komedi. Kidnapparen eller den kidnappade.
Det är ju bra att man som teaterpublik får tänka själv men ”Han ska bli min!” känns mest vag och splittrad, ungefär som Stella.