”Oförhappandes”.
Vadstena 13/11
Ronny Eriksson, 63 år, är väldigt norrländsk, eller för att vara mer specifik: norrbottnisk. Ur det perspektivet tar han tempen på Sverige; stan och landet, folk och fä, hur vi beter oss. Och på vad som sker ute i den stora världen också, förstås. Hur skulle någon estradör kunna undvika det med tanke på hur allt faller, som det verkar.
Ronny Eriksson kommer in på scenen, svartklädd och i sällskap med sin utomordentligt, ska det visa sig, följsamme och skicklige pianist Benneth Fagerlund. Han intonerar en kvidande visa som börjar ”Oj oj oj oj…”, om den nya tidens stövel-Trump och hur man inte längre behöver vara solidarisk, utan hellre solid & arisk.
Och så där fortsätter det, men inte enligt ett fastlagt program. Föreställningen heter ju ”Oförhappandes” och bygger på dagsaktualiteter även lokalt. Han frågar om vad som är på tapeten i Vadstena och någon ur publiken tipsar om debatten om Rädda Vättern och provskjutningarna. Men av det blir det intet.
Det gör inte så mycket. Ronny Eriksson har en mycket avspänd och naturlig publikkontakt och berättar roligt om sin och parhästen Fagerlunds turné till svenska småstäder. Det största som på sistone har hänt i Tierp är införandet av ovanligt rejäla fartgupp. I Avesta är man bekymrad över speedwaylagets uteblivna framgångar, men så heter ju laget också Masarna, påpekar Eriksson.
Det hela är en blandning av bitsk satir, stå-upp, lite under bältet-humor, halsbrytande historier, relationsfunderingar, humanistiskt patos och mycket musik. Ronny Eriksson är en bra sångare och hade i många år bandet Euskefeurat, som lades ner 1994 men återuppstod 2005 och nu spelar sporadiskt.
Euskefeurat lär betyda ”olustigt” på det vilda Pitemålet. Men Ronny Eriksson är alls icke olustig. Han utstrålar en kärv och välgörande värme, när han till exempel sjunger om hur Aftonbladets löpsedel berättar om Charlotte Perrellis domningar i foten. Synd om henne men det kan man ju ta, om det nu är det värsta som har hänt i världen…