Syntpop
Progress productions
"Jag minns allt som naglarna på glas".
Nej, det där är inte ett citat från den här skivan. Det är en av Jocke Bergs allra mest pricksäkra formuleringar, och några sådana höjder har aldrig det svenska syntbandet Saft nått.
Men citatet beskriver exakt mina rysliga skamkänslor när jag minns hur jag hyllade Saft i mina pinsamma recensioner på 90-talet. Låtar som "Underbar" och "Superstjärna" fick mig att hallucinera om en korsning mellan Kent och Depeche Mode. Men ärligt talat: Saft lät mer som ett möte mellan Jumper och Alphaville.
Safts comeback är poppig, kompetent och väldigt ohipp. Sångaren får mig att tänka på Per Gessle.
Om någon av de här låtarna dök upp i Melodifestivalen skulle jag se den som en ljuspunkt. I min skivsamling betraktar jag Saft som en skamfläck.