”När framtiden var vår”
Medverkande: Therese Klenfeldt, Roland Chantre, David Sennerstrand, Johan Ravelid.
Vadstena Nya Teater, 5 april
Inledningen är finalen. Jan ”Topsy” Egerblad tackar publiken efter en föreställning på sitt nöjesetablissemang Banalen och Monica Z, gestaltad av skönsjungande Therese Klenfeldt framför ”Farfars vals”, en visa av Lars Färnlöf som blev en hit med Stan Getz och Bill Evans när det begav sig.
Sedan blir det paus för varmrätt. Efter den börjar det.
Det är 60- och 70-tal. I fokus står Monika Zetterlund (Therese Klenfeldt), Lars Ekborg (David Sennerstrand), Beppe Wolgers (Roland Chantre) och de sånger de alltid förknippas med. Runt dem spinns en liten historia där Johan Ravelid får vara en blandning av tre olika kapellmästare och nöjesprofiler från den tiden, därav namnet.
En bit av den klassiska dialogen där Lars Ekborg häcklade Beppe Wolgers drömskt poetiska hållning finns också med.
Det fina med föreställningen är de pärlor från svunna tider som lyfts fram av fyra sångare och musiker som imponerar. Tre av dem alternerar på elbas, två på piano, en hanterar gitarr och lite slagverk. Och alla sjunger.
Självklara nummer som ”Var blev ni av, ljuva drömmar” och ”Den sista jäntan”, fint tolkad av Therese Klenfeldt finns med. Men också en udda sak, som Lars Ekborgs Tom Lehrer-sång ”Vem sen” (Who’s next”). Dessutom överraskande nog ”Nygammal vals”, Lill Lindfors och Svante Thuressons bidrag till det som 1966 hette Eurovisionsschlagerfestivalen.
De två sista akterna är alltså den föreställning som man i början såg slutet av. Som alltid är ensemblens musikaliska förmåga det bästa med kvällen. Snyggt flätar den ihop ”Det gåtfulla folket” med ”Blue Moon”, ”Monicas vals” och ”I got rythm”, till exempel.
Och den riktiga finalen: självklart ”Inte mod” från ”Svea Hund”.
Ytterligare sju föreställningar ges i april och maj.