Och Hammerfall är måhända inte lika stora som när de var med och reste hårdrocken upp ur det sorgliga 90-talet, med sin livsbejakande ultratraditionella heavy metal.
Men det är hyfsat välfyllt på Arbis. Och det är en publik som är redo fullt ut när Hammerfall drar i gång med en mullrande "Hector's Hymn". Nävarna åker upp i luften och det jublas åt allt som händer.
Frågan är om inte stämningen ändå toppas av bandet. Få verkar ha så genuint kul på scen som Hammerfall. Särskilt gitarristen Oskar Dronjak är ett enda stort leende spelningen igenom.
Hammerfalls låtkatalog är inte alltid helt spännande, men de har dock tillräcklig dynamik den här kvällen. Den något ruffiga "Any menas necessary" är en välkommen uppfriskare som stökar om i låtlistan.
Något Hammerfall gör riktigt bra är tempot. Deras musik har ett anslag som gjort för utsvävande versioner av låtarna, med omotiverade solon och liknande. Hammerfall håller det i stället föredömligt rent. Det enda undantaget är ett medley av låtar från tjugoårsjubilerande debuten "Glory to the brave". Den ger samtidigt de mest nostalgitörstande fansen sitt lystmäte, så det må vara förlåtet.
Sångaren Joacim Cans är i en imponerande bra form genom hela spelningen. Dessutom håller han nere på de allra mest hurtfriskt göteborgska inslagen i mellansnacken. Och Hammerfall som band visar att de har många år kvar - det finns trots allt få saker i musikväg som är lika genuint kul som en rejäl dos heavy metal.