Bokrecension
Övers: Ulrika Wallenström
Albert Bonniers förlag
Jag fick en optimistisk tanke en lördagsförmiddag och tog med mig Jenny Erpenbecks roman ”Natt för gott” till ett så kallat lekland.
Den som känner till den typen av anläggningar inser hur stark en boks dragningskraft måste vara om något ska bli läst. Men faktiskt, det blev det.
Det var länge sedan jag läste en så fängslande bok. Den väckte en med åren allt sällsyntare känsla av genuin läsglädje. Barnen sprang och klättrade, jag var åter i slukaråldern. Och läslusten är ändå bara ett skäl av många att läsa den här romanen.
Den börjar i Galizien 1902. Där dör ett spädbarn plötsligt en natt. Sorgen driver fadern på flykt till Amerika och den likaledes desperata modern hamnar i prostitution. I ett sextiotal sidor berättas den sorgliga historien om hur en familj går under. Men, så byter boken spår. Med suverän frihet provar Erpenbeck en annan tanke, att barnet i själva verket överlever, föräldrarna kanske kyler henne med snö, får febern att gå ner och förloppet att avbrytas.
Så börjar en ny berättelse. Då möter vi den nu unga kvinnan och hennes familj i Wien åren efter första världskriget. Ödet är hårt och nyckfullt också där – hon tar livet av sig efter en kärlekssorg.
Eller inte.
I bokens tredje del sitter hon nämligen i 30-talets Moskva och skriver historien om sitt liv. Sitt kommunistiska engagemang till trots har hon hamnat i onåd hos makten och överlever inte.
Jenny Erpenbeck genomför sitt förvandlingsnummer två gånger till. Vi möter en äldre kvinna – som alltså ändå har överlevt – som en hyllad författare i Östtyskland.
Och i den avslutande alternativa historien lever hon sina sista dagar på ett ålderdomshem i det återförenade Tyskland, i början av 1990-talet. Då har också det anonyma barnet sakta fått ett namn. Länge används begrepp som modern, dottern, mormodern – så småningom blir hon H, och till slut fru Hoffmann.
På det här viset skriver Jenny Erpenbeck en bok om det europeiska 1900-talet. De enskilda människoödena är i fokus, samtidigt som det historiska sammanhanget är helt och hållet inlemmat i människornas liv. Med en mängd litterära grepp knyter hon ihop historien. Ju mer uppmärksamt man läser, desto fler trådar hittar man. Ord och yttranden som kommer igen, betydelsebärande detaljer – en Goethe-utgåva till exempel vandrar från hand till hand och genom Europa.
Som ett särskilt mörkt stråk går judarnas utsatthet genom boken. Ett brutalt överfall tidigt i berättelsen fäller sin skugga över hela fortsättningen. Kanske är det natt för gott i Europa.
Men på ett förunderligt lyckas Jenny Erpenbeck få sin i grunden mörka historia att också lysa. Det är svindlande skickligt gjort. Man inser hur nästan alla romanförfattare inskränker sin egen frihet – när det i själva verket finns oändliga möjligheter i romankonsten. När ett så tungt och gripande stoff förenas med ett så lätt, följsamt och musikaliskt språk blir resultatet vad jag är beredd att kalla en perfekt roman.