Plats: Kulturakademin, Motala.
Publik: Cirka 50 personer.
Längd: 2 timmar och 30 minuter inklusive paus.
Medverkande: Calle Engström, Mats Grönqvist, Peo Fahlström, Bosse Olsson och Tommy Medner.
Under fredagskvällen var det återigen dags för Motala Jazz- & Bluesklubb att slå upp portarna till ytterligare en säsong.
Nytt för hösten är att samtliga konserter kommer att arrangeras på Kulturakademin i Motala och under premiäraftonen tillhör scenen inga mindre än Mönsterås Blues Band, av många titulerade Sveriges kanske bästa och mest kompetenta bluesband.
Senast de besökte Mo tala var 1999 och med ett 40-årsjubileum hägrande under 2014 är det ett gäng rutinerade musiker som står för underhållningen.
På förhand ställde jag mig frågande inför hela grejen, det ska ärligt erkännas. Fungerar det verkligen att placera en genuin afroamerikansk musiktradition i en så pass svensk kontext som blues på småländska utan att det hela blir tillgjort och fånigt?
Bandet blandar sitt eget material med låtar av legendarer inom genren, som Earl Hooker och Jimmy Rodgers. Det är både rytmiskt och poetiskt, sensuellt, existentiellt och politiskt. Alla ingredienser är således på plats för en bra blues.
Det pendlar mellan elände och glädje, mellan cynism och hoppfullhet.
Texterna berör teman som kärlek, storebrorssamhället, höjd pensionsålder med mera och jag imponeras stort av musikaliteten. De är så samspelta och synkroniserade att det i mina öron vissa stunder närmar sig perfektion. Gruppens frontfigur och grundare Calle Engström är uppenbart en fantastisk musiker, dock aningen glad i sitt mellansnack som tenderar att bli lite spretigt och poänglöst emellanåt.
Med allt detta sagt kan jag bara konstatera att min tveksamhet var grundlös och att blues på småländska fungerar alldeles utmärkt, mycket på grund av de välskrivna texterna.