Plats: Petrus Magni, Vadstena.
Regi: Jacob Hirdwall.
Medverkande: Tobias Ekstrand, Andreas Liljeholm och Fredrik Söderberg.
Publik: 75 personer.
Tre änglar står det i Riksteaterns flygblad att de är, de tre männen i rock och hatt och en sorts anspråkslös gråhet som för tankarna till en rad lätt tragikomiska figurer av Hasseåtage, Gösta Ekman eller Galenskaparna. Den anspråkslösa, lite byråkratiska framtoningen har på något sätt blivit synonym med tillvarons absurda storslagenhet och ynkedom.
I ”Det sitter någon på vingen” har Allan Edwalls och Kristina Lugns texter och sånger fått kropp i precis den andan. Lite skruvat, lite roligt, lite hjärtskärande. Scenbilden förvandlas drömlikt, surrealistiskt, med dragspelet som enda nästan fasta punkt. En stilla dans i ett liggande kylskåp ger plats för både mänskligt kontaktsökande och för kritik mot porr, vapenindustri och polisprioriteringar.
Det finns en blandning mellan konkret och abstrakt, vardagligt och absurt, kropp och filosofi. Den är nog typisk för Edwall och Lugn och den gestaltas kongenialt inte minst just i de tre skådespelarnas kroppar, i ansikten, röster.
Jag hajar till både en och två gånger över hur aktuella inte minst Edwalls underfundigt politiska sångtexter är. Mänskliga värden väger lätt mot ekonomisk vinst; ”livet dundrar fram/ över små och svaga”.
Kanske är det vad änglarna är här för att observera, innan de i slutscenen kliver in i kylskåpet och försvinner? Är det vad de noterar i sina små anteckningsböcker, som en sorts tjänstemannavariant på Indras dotter i Strindbergs drömspel? ”Det är synd om människorna”?
Det är vad jag aldrig riktigt får rätsida på, där jag sitter med mitt kaffe och lyssnar på Allan Edwall-skivor morgonen efter föreställningen. Är det synd om oss, människorna?