Plats: Petrus Magniskolans aula, Vadstena.
Regi: Gunni Helgason.
Medverkande: Tomas Bolme.
Publik: Cirka 150 personer.
Upphovsmannen Rob Becker spelade den först, 1991 i San Fransisco. Därefter har ”Defending the caveman” blivit en hit över hela världen. Den förs-te som gjorde ”Grottmannen” i Sverige var Brasse Brännström. Nu har en annan gammal räv tagit sig an monologen. Tomas Bolme började spela föreställningen på Scalateatern i höstas och nu gör han också några nedslag ute i landet. Däribland i Vadstena.
När jag intervjuade den välkända skådespelaren inför besöket och frågade vad som fick honom att ge sig på ”Grottmannen”, så blev svaret: ”För att jag är dum i huvudet! Det är ingen lek att lära sig en monolog på två timmar”. Och det är verkligen ett imponerande jobb som Tomas Bolme gör, tror inte att sufflösen på första rad behöver gripa in en enda gång.
”Grottmannen” är en föreställning om skillnaden mellan män och kvinnor. Utgångspunkten är stenåldern. Det har hänt mycket sedan dess, men kanske ändå inte? Den teori som lanseras är att män är jägare, kvinnor samlare. Spjutet är utbytt mot en fjärrkontroll, kvinnor samlar information i stället för mat.
Det är med största sann-olikhet igenkänningsfaktorn som gjort monologen till en sådan långkörare världen över. Det är mycket fnitter, mycket sneglande mot partnern i bänkraderna. I dag anses det kanske inte politiskt korrekt i alla kretsar att peka på skillnaderna mellan män och kvinnor, men det finns onekligen många träffsäkra iakttagelser i pjäsen av Rob Becker. Tomas Bolme gör den på ett skickligt sätt, med mycket värme. Greppet att hust-run Lisa får representera ”kvinnan” gör dessutom att det känns personligt.
Det är inga yviga gester, snarare återhållsamt och underfundigt. Tomas Bolme använder kroppsspråk och minspel och – inte minst – sin röst på ett skickligt sätt. Det är ett snällt manus som passar honom perfekt. Inte så många gapflabb, men man sitter med ett leende på läpparna nästan hela tiden och smajlet hänger kvar när man efter knappa två timmar lämnar salongen. ”Grottmannen” är må bra-teater, samtidigt som man faktiskt får en och annan tankeställare.