Dave Edmunds Band
Plats: Kulturakademin, Motala.
Publik: Cirka 100 personer.
Längd: Cirka 1 timme och 15 minuter.
Det var inte alls länge sedan den walesiske rocklegenden Dave Edmunds spelade i Motala, närmare bestämt i oktober. Under torsdagskvällen var det således dags igen, den här gången på Kulturakademins scen.
Karriären har varit något spretig men som en konsekvens också väldigt innehållsrik. Band har bildats och upplösts, musikaliska samarbeten (med storheter som bland andra Paul McCartney) har varvats med diverse soloprojekt men kanske är det ändå Rockpile-projektet tillsammans med Nick Lowe åren 1976-81 som bör anses vara den absoluta höjdpunkten.
Hur som helst, mannen har släppt skivor och varit aktiv sedan 1960-talet, både som musiker och producent, så ”rocklegend” känns i den alldeles nyligen sjuttio år fyllda Dave Edmunds fall både rättvist och relevant. Kvällen blir dock en påminnelse om hur ljudet i mångt och mycket skapar förutsättningarna för en bra eller dålig konsertupplevelse.
När Dave och bandet drar igång ryggar jag instinktivt tillbaka, känslan blir klaustrofobisk och det är som att befinna sig inuti ett tomt oljefat. Ljudet är galet högt och instrumenten skär som osynliga knivar genom luften.
En liten fågel viskar i mitt öra att det är huvudpersonen själv som begärt detta ihåliga, skrikande sound så ansvarig ljudtekniker bör inte ta åt sig av kritiken.
Dave Edmunds är en respektingivande musiker och en gudabenådad gitarrist. Därför blir alltsammans bara så svårbegripligt. Samtliga musiker uppe på scenen är otroligt skickliga med sina instrument och det skulle verkligen ha kunnat låta helt fantastiskt. Istället går jag hem med osynlig bomull i öronen, ringningar och en begynnande huvudvärk.
Kvällen avslutas dock med en grym version av ”Johnny B. Goode” som trots allt lyfter det hela till ett godkänt betyg.