Jag har gjort det igen. Läst om en bok som jag egentligen känner väl. Mina närstående kan inte begripa hur jag kan läsa en bok flera gånger. Det finns några som jag har tagit fram och börjat om med för säkert tionde gången. Eller mer. Detta gäller särskilt en bok av brittiske Anthony Burgess som jag visserligen läste första gången för många år sedan, men ändå.
Förklaringen jag brukar ge är att jag vill tillbaka till en värld som jag förundrades över, trivdes i, eller aldrig riktigt blir klok på. Jag måste in igen och se vad som hände, om jag kan begripa det, om jag kan se allt från ett annat håll.
Senast fick jag av en pålitlig vän tillbaka Cormack McCarthys ”Blodets meridian”. Och visst: jag började läsa den igen.
Mitt surfande på nätet kring författaren och boken (sedan många år finns en plan att göra film av den, men jag är skeptisk) visar att jag inte är ensam. Folk vittnar på Youtube om hur de läser den gång på gång och inte blir fria från den. På Youtube finns också avfilmade, och ganska trista, universitetsseminarier kring romanen ifråga.
McCarthy är en författare som skulle kunna sorteras in under den fåniga beteckningen ”hårdkokt” (jag associerar bara till hårdkokta ägg – hur hotfullt är det?). Hans romaner är långt bortom det begreppet; de är totalt kompromisslösa i sin kolsvarta realism, som förhöjs av ett egensinnigt målande, poetiskt språk.
I ”Blodets meridian” skildras galet, blint våld nästan som i förbigående, medan naturskildringarna är skimrande, fulla av starka färger och dofter, vilket får våldet att framstå än mer fasansfullt och mycket mer meningslöst; en väg mot en onödig katastrof i en fulländad värld.
Vad handlar det om? Romanen bygger på verkligheten: Gränstrakterna mellan USA och Mexiko i mitten av 1800-talet. Ett gäng legosoldater har lejts att jaga urbefolkningen som hotar nybyggarna. Gänget leds av en John Joel Glanton, en person som fanns i verkligheten. Men den verklige huvudpersonen i romanen är en omänsklig inkarnation av all ondska, kallad Domaren, judge Holden. En jättelik, helt hårlös albino som tycks vara ett slags gud, en filosof och totalt samvetslös härskare över allting, som utsänd av djävulen själv. Han blir både symbol och verklig.
Man vill veta vad den kompromisslöse McCarthy egentligen vill berätta, därför återvänder man in i den kanske vackraste, hemskaste text man läst.
Och Cormack McCarthy själv, vem är han? Han har mig veterligen bara gett en intervju, i amerikansk tv med Oprah Winfrey för flera år sedan. Han är lite blyg, ser snäll ut. En drygt 80-årig man som tycker att han inte har mycket att säga utöver det han skrivit i sina romaner.
Annat att läsa av honom är ”No country for old men”, som blivit en bra film; ”Gränstrilogin”, som består av tre romaner, ”Vägen”, också det en hyfsad film men en oändligt mycket bättre bok, och senast ”Guds barn”. Lästips för dig som kräver något extra.