Måleri och skulptur.
Utställningen pågår 18/5–24/9.
Hatten av för museet. Äntligen får vi se en hel utställning av Lena Cronqvist. Det var 40 år sedan hon ställde ut i Linköping. Och glad blir man. För det är en aktuell, representativ och högst levande utställning. De flesta verken är från de senaste 15 åren. Risken hade kunnat finnas att det blev ett osorterat hopplock från gångna tider. Men jag minns flera målningar från hennes mäktiga utställning i Liljevalchs konsthall 2013.
Hon fyller 80 år nästa år och upplevs ytterst vital. Hennes berättande teman om systrar och föräldrar har ofta tolkats som psykisk expressionism. Men med åren har också humorn blivit allt synligare. Är det inte vällust vi kan skönja? Syskon som skär i figurer som liknar föräldrar. Det är ju fiktion gud bevars, inte dokumentära bilder.
Tanken slår mig att Lena Cronqvist gått motsatt väg som Lars Norén i sin utveckling. Hans tidiga pjäser innehöll så mycket svart elände att det blev roligt. Sedan har allting bara blivit svart i hans livs- och samhällssyn. Lena menar dock själv att humorn fanns med i hennes verk från 1960-talet.
Alltnog, hon är en rasande bra målare. Färgar blossar och pulserar och människorna känns autentiskt nakna. Sårbarhet och känslighet finns alltid där. Och inte visste vi att det är äggoljetempera hon målar med. En viss sammetslen mjukhet följer med den.
Självporträtten strålar av en inre kraft och sensibilitet. Gester med handdockor eller en spegel. Notera den mönsterstickade vanten. En blinkning åt 1970-talets vurm för folklore.
En helt annan svit är de sagobetonade bilderna. Flickor med paraply som nästan påminner om Rita Lundqvists målningar. Och de märkliga mutationerna av ett slags kombo av svan, anka och häger. Javisst, det finns ett hjärtats lust och naivism hos Lena Cronqvist, inte bara det tunga eller ångest-andnupna som hon ofta förknippats med. Med åren har innehållet mildrats i hennes mogna konst. Försoningstid.
På utställningen finns också med några av hennes skulpturer av äkta vara. Samt några modeller. Flickor i olika positioner, sittande eller stående, lekande, kanske förundrade över vad livet innebär. Skulpturerna känns som om de naturligt klivit ut ur målningarna och tagit sin rättmätiga plats i rummet. Blivit kropp och substans men också vilande i sig själva.
En utställning som känns som om Lena Cronqvist har hittat hem till sig själv, vilket vi kan glädja oss åt en hel sommar.