Hommage till Hammershöj - ur Hammershöjs värld.
Visas till 28 maj.
Det är mer än fyrti år sen Örjan Wikström debuterade. Han tillhör de mer kända konstnärerna i Sverige och har ställt ut i ett flertal länder. Fortfarande har han en human prissättning, vilket kan vara värt att notera.
Många av de bilder han arbetat med på senare år utgörs av interiörer, med ensamma gestalter eller grupper av människor. Utmärkande för de här bilderna är att de skulle kunna spegla situationer från vitt skilda epoker. En del av dem får mig att associera till artonhundratalet, medan andra har en nutida anstrykning.
Wikström räds inte att involvera konsthistorien i sitt skapande. Det han intresserar sig för och vill förmedla, finns att begrunda i ett tidsperspektiv. De människor som skildras har som regel inga anletsdrag, vilket bidrar till att göra dem svåra att placera i en särskild period eller epok. Bilduppbyggnaden kan förmedla en porträttkänsla. Och i viss mån har såna ambitioner funnits med.
Varma ockratoner är vanligt förekommande, liksom olika nyanser av lila. Jag kan inte påminna mig att jag har sett nån annan konstnär arrangera djuplila färgfält med sånt eftertryck och med sån framgång som Örjan Wikström.
Det här och mycket annat skulle man kunna komma fram till utan att ägna Hammershöj en tanke. Men då skulle en undran kvarstå. Wikströms parafraser på den danske mästarens verk är ett faktum att förhålla sig till.
Hammershöjs ande svävar över de bilder som översatts till Wikströms bildspråk. Men hos honom ekar inte tystnaden på samma lätt oroande sätt. Likaså är skönheten i Wikströms bilder av ett annorlunda slag. Han har gjort en djupdykning i Hammershöjs värld, tagit upp tråden, tänkt i termer av parafras, men åstadkommit något ytterligare. Förutom sin hommage till en gammal mästare, har han återerövrat en specifik atmosfär, från en speciell tid.