Sira Jokinen Lisse och Danko Lisse Cruz
Objekt, bild och installationer
Ringgatan 6
Pågår till 3 april 2016
Gestaltande konstutställningar om flyktingdramatiken börjar bli fler och fler. Tidigast iscensattes ett antal fotografiska utställningar 2015 i Sverige. Rapporter på plats från Syrien eller gränsländerna. Men nu börjar alltfler konstnärer engagera sig. Det är ju förvisso inte det lättaste att ge form och övertygande gestaltning åt en så komplicerad problematik.
Två konstnärer i Motala har nu skapat en slags scenografisk installation med helhetsverkan i rummet. Nertonad belysning för undertryckets skull, objekt, bilder och scener som berättar om enskilda människor. Ofta finns varma klädesplagg, några personliga tillbehör och en liten text som identifierar respektive person. Det kan t.ex. stå följande:
”Kvinna 27 år. Maka, dotter, mor. Sekreterare. Längtar efter sin man i Sverige.”
”Flicka 4 år. Dotter, syster, barnbarn. Älskar att rita. Kommer inte ihåg sin pappa.”
”Pojke 16 år. Ensam, har bott på gatan. Har lärt sig läsa själv. Drömmer om ett eget hem.”
Arrangemangen står på enkla pappkartonger i stället för sedvanligt eleganta podier. Många material är i sig enkla, vilket stämmer med uttryckens avsikt. På ett annat ställe stor en stor glasburk fylld med vatten. På botten sand med en barnsko fäst vid ett snöre upp till en flytkork vid ytan. Texten lyder ”Ensam är nog alla även lilla jag”. Vi påminns om det avgörande fotot med den döde, lille pojken på stranden – en bild som förändrade världen.
På väggarna enkla paket av gråpapper med bildfragment på människor. ”Mod & Medmänsklighet” är utställningens budskap och grundtema. Detta finns formsatt som ett slags konservburkar med dito texter och bilder.
Man drar sig lätt till minnes Theodor Kallifatides träffsäkra formulering 8 nov 2015 på Twitter:
”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”
Konstnärsparet i Motala Sira Jokinen Lisse och Danko Lisse Cruz, båda med bakgrund i andra länder, Finland och Peru, har i stort sett lyckats rätt bra med sin utställning. Mycket tack vare den förtätade stämning som de skapat i halvdunklet och med känslig användning av de enkel material som används. Värme och empati väcks i det lågmälda mötet med enskilda människoöden istället för högljutt predikande. Konstnärernas lyhördhet och balansgång i ämnet har varit en sensibel slagruta.