Installation
Visades 21 och 22 maj.
För ett par år sedan iscensatte Rasmus Sköld och Maria Segersäll en installation som kunde liknas vid en upplevelsegrotta. Att tankarna går till en grotta när man träder in i silon är än mer relevant. I "Silofon 17" har de fått sällskap av sex andra konstnärer, i en helt annan typ av lokal, med en hisnande takhöjd. Silokolossen vid Vadstena hamn har stått oanvänd i decennier. Dess innandöme är säkert obekant för de flesta.
Multikonstverket "Silofon 17" bjuder på en ovanlig och annorlunda upplevelse. Till en del handlar det om "industriell ineffektivisering" – en verksamhet som pågår, oberoende av de ekonomiska strukturerna. Tuppar gal, drakar väser. De ackompanjeras av industriljud från flydda tider, bland annat av tungt arbetande maskiner. Andra ljud verkar ha ett ursprung höljt i dunkel. Kanske kommer de från en tänkt framtid och möter olika nutida ljud och såna som uppstod för längesen.
Silons inre behärskas av ett tidlöst dunkel. Utspridda över en stor yta uppträder en mängd ljusfenomen och diverse apparatur som garanterat bara finns i dessa enstaka exemplar. Kanske har de en funktion. Kanske fortsätter de sin odefinierbara verksamhet bara för att de en gång startades.
En påtaglig känsla av magi är allestädes närvarande. Hela konstruktionen är som ett centrallager för specifika apparater som med rätt hantering kan förändra skeenden. Den här beundransvärt genomförda och vidlyftiga installationen skapar en svårfångad stämning. Alla "stationer" samverkar och framkallar en atmosfär som det är lätt att låta sig hänföras av. Jag kan inte annat än hoppas på fler framträdanden av den här konstnärsgrupperingen.