Utställningen pågår till 14 augusti
Mötet mellan bildkonst och arkitektur kan skapa intressanta problem. En del konstnärer hänger upp sina bilder på befintliga väggar. Andra försöker förändra relationer och proportioner. Dit hör Martin Dahlqvist.
I slottets gula galleri längst in till vänster möts man av en stor diagonalställd konstruktion. På denna har Dahlqvist monterat sina svartvita teckningar i grafit och blyerts. Det blir alltså mera som en installation som tar tag i rummet och bryter mot dess kulturhistoriska och auktoritativa dominans. Snett mitt emot hänger på väggen en solitär teckning med ett slags persiennmotiv. Ett grepp som på ett odogmatiskt sätt motsäger den förstnämnda installationen.
Teckningarna är monterade i sju sekvenser som ”filmstills”, klippscener ur en filmremsa. Ibland bildar de diptyker. Bilderna är noggrant utförda, även om själva byggkonstruktionen har en viss råhet, som samklingar med den patinerade rumsatmosfären. Teckningarna präglas av utsnitt med motiv från interiörer av murade tegelväggar, vilka påminner om Per Kirkebys tegelskulptur utanför Moderna museet. Som kontraster finns oväntade motiv som en bilbackspegel, en tupp, ett bildäck i grodperspektiv, murade valv och till sist ett stengolv med ett upplöst molndis i övre bildytan.
Konstnären har ofta använt sig av det engelska begreppet ”flux”. Det handlar om flödesenergier och materia i rörelse. Alltså, motsatsen till en statisk syn på verkligheten. Allt är föränderligt och definitiva bestämningar göre sig icke besvär – vilket känns befriande skönt i vår tid som tyvärr alltför ofta präglas av dogmatism och populism. ”Panta rei”, allt flyter och ”allting är liksom i rörelse”, som Blå tåget sjöng på sin tid.
Som helhet upplever jag utställningen som både visuellt och filosofiskt spännande. Den har just den där mångskiktade flerdimensionaliteten till motiv och innehåll som laddar 1700-talsrummet med samtida reflektioner.