”Mina dagars upphov” och ”min gamle släkting” – så refererar Cajsa-Stina Åkerström respektive Jack Vreeswijk till sina pappor under kvällen. Cirka ”2,5 h inkl. paus” blir med enkelhet till tre timmar.
– Vi är ju visknuttar, så vi kan hålla på hur länge som helst, förklarar Jack, och Cajsa-Stina stämmer in i att det är så fantastiskt roligt.
Här styr kärleken till musiken. Jack menar att det blir ungefär 70–80 jobb om året när man är ”visknutte” och inte kan vara med i Melodifestivalen och leva på en platta efteråt.
Cajsa-Stina förklarar sin kärlek till Jacks röst och klangfärg; hon har drömt om att turnera ihop. Men de flesta låtar framförs tråkigt nog enskilt och det blir en ganska sömnig kväll, tydligast under Vreeswijks ”Vaggvisa”. Först mot slutet blir det mer livat med bland annat ”Hopplös blues” och några duetter med lite allsång.
Jacks avslappnade sätt är lätt att charmas av – särskilt när han bjuder på anekdoter ur livet. När Cornelis fick veta att hans tandborste olovligt användes låtsades han till exempel ha vanan att borsta sin ända med den. Vid denna historia skrattar publiken högljutt, men annars är den mestadels lugn – om än deltagande med småfniss.
Cajsa-Stina som firar 25 år som artist nästa år är klart värd titeln visdrottning. Hon fångar mig särskilt med den egenskrivna låten ”Röd” med musik av Peter Kvint. Båda artisternas sång går rakt in i hjärtat.