Motala Jazz- och Bluesklubb
12 mars
Den danska duon Tim Lothar och Peter Nande spelar ”spontan och underhållande blues”, berättar jazz- och bluesklubbens programförklaring. Det stämmer, men det är ännu bättre än så.
Ett betydligt mer än fullsatt Sjöbris visade i lördags kväll att det finns en åldersgrupp i Motala med omnejd som lugnt struntar i Mellon. ”Numera förstår jag varför mina föräldrar var så irriterade på min musik när jag var ung”, säger en dam i rätt ålder, apropå främlingsskap inför just Melodifestivalen.
Tim Lothar presenterar den musik som ska framföras som ”oldtime blues” eller ”pre-war blues”. Herrarna bär sliten keps respektive väl inburen halmhatt. Första numret är en gospel och det låter direkt som om ett par nyupptäckta gatumusiker har fått komma in i värmen.
Det ser också så ut: de första låtarna framförs med bara dobro och mungiga plus själfull sång. Och det räcker. Det räcker långt.
Peter Nande spelar tamburin med vänster fot till virtuost komp och solon från Lothars dobro. Ibland spelar Tim Lothar bastrumma med höger fot, det vill säga sliten resväska som fått en trumpedal, och ibland liten highhat med vänster fot, Det är inte effektsökeri, det är sann bluesminimalism.
Duon framför Äkta Blues. Det här är så långt man kan komma från Mellon utan att trilla över kanten till världsalltet. Till exempel ”Cat Fish Blues” av Robert Petway och ”Ain’t Gonna Worry No More” av legenden Sleepy John Estes blir i den här duons versioner blues så tät och minimalistisk att den framförs nästan utan några medel alls, utom ren känsla; röster och puls som från hjärtslag. Musik som är sant mänsklig. Och så rik, just för att den görs med minsta möjliga instrumentering, bara exakt det som ska vara där.
Och visst är det underhållande och spontant också, särskilt när Peter Nande riggar upp basen: en pinne med snöre på en bucklig och elförstärkt bleckbalja som ger resonansen. Riktig musik är det fortfarande.
Lika underhållande är det när Peter Nande blåser i en ”jug”, det vill säga ett lerkrus som möjligen innehållit whisky av tvivelaktig kvalitet. En fattigmans bastuba från Mississippi som även den ger den rätta pulsen.
Och sist men inte minst, utan störst: Peter Nandes munspelande. Spelet syns inte i hans hand, men som det hörs. Ett ylande godståg i natten. Eller en mäktig kyrkorgel, när han inspirerad av sin förebild Sonny Boy Williamson kör ett solonummer.
Jazz- och Bluesklubben i Motala tycks veta precis vilka artister som ska bokas för att ge den rätta stämningen.