20/10
Senast upplevde jag Jill Johnson när hon på teve sjöng jazzlåtar till storband – överraskande bra, om ni frågar mig. Däremot går mycket av den sortens countrymusik som hon älskar så innerligt (och uppenbarligen även hennes publik) mig förbi. I går kväll hade hon med sig ett knippe imponerande musiker, hon sjöng hur bra som helst, soundet var oklanderligt – men det hjälpte inte när jag samtidigt upplevde flertalet låtar som utbytbara med varandra.
En bra bit in i konserten satt jag och grunnade på det där: hur kan något vara så bra till alla sina delar, men utan att lyfta och ta tag? Allt var ju så rätt så rätt: slingorna i pedal steelen, hesheten i rösten, balansen.
Jag har väl missat något, men för mig blev raden av sånger i mellantempo med D, G och A7 till en jämntjock massa där alla enskilda plus inte förmådde hjälpa.
Synd, för jag tycker att vemodet i de utlämnande texterna om ensamhet och uppbrott skulle lyftas fram annorlunda.
Men så ibland bröts det hela av med profilerade låtar som stack ut på ett välgörande sätt, och i ett sådant läge försvinner ju alla teoretiserande resonemang och man bara njuter. Ett exempel på det var den gripande ”Gotta love me more” från nya plattan, en annan som brände till var sången som vände sig till alla unga tjejer som mår dåligt och som Jill Johnson berättade att hon får alltmer kontakt med.
Allra bäst var den rockiga ”We can sleep it off” med läckert slidespel av gitarristen Göran Eriksson. Så resurserna finns, och det har väl ingen tvekat om.
När jag var tvungen att gå före konsertens slut hade således mina tveksamma intryck bytts ut mot mer övertygade sådana.