Crusellhallen i Linköping
30/10
Hur kommer musiken att låta i himlen? Eftersom Sissels röst och utstrålning liknar en ängels blir det kanske så: felfritt, glansfullt och med värme – inte dumt!
Å andra sidan: evigheten kommer att hålla på ett bra tag. Blir man i längden tillfreds med den utsökta och alltigenom rena och trevliga musiken?
Det här är ingen kritik av Sissel. Hon ska vara den hon är, ingen blir lyckligare av att hon sjunger orent eller beter sig otrevligt och provokativt. Det är bara ett försök till fundering över om det perfekta och förfinade är allt, det som gör att man inte efterfrågar något annat …
Sissel hade valt flera fantastiska och tidlösa kärlekssånger, som dessutom belyste kärlekens olika sidor. De gjorde inte samma djupa intryck som de hon sjungit vid tidigare besök i stan. Men hennes röst var förtrollande som alltid.
Och vad roligt att få höra och se suveräne Per Lindvall bakom trummorna igen – var har han hållit hus?
Här är min lista:
Vackrast och mest välsjunget: allt – men i synnerhet systrarna McGarrigles sårbara ”Go, leave, don't come back” och första extranumret ”He ain't heavy, he's my brother”
Magisk: ”Håll mitt hjärta”
Transportsträcka: ”For once in my life”
Bejublad: gospelindränkta "When tomorrow comes”
Bättre än originalet: "Nights in white satin”
Apropå det jag skrev i början: ibland kan ett kladdigt handavtryck på en antiseptiskt vit vägg fungera befriande i högre grad än mer perfektion och mer oklanderlighet. Och vad himlen beträffar: kanske finns Janis Joplin och Big Mama Thornton där också. Då är det lugnt! Att Sissel finns där tar jag för givet; hur skulle de kunna avvara en så överjordisk röst?