Motala Jazz och Blues
15 oktober
Ett glest besatt Sjöbris fick erfara hur ett gäng musiker verkligen inte låter sig nedslås av att kanske fler borde ha insett att denna oktoberkväll vankades det jazz av hög klass.
– Om det så bara är en person som lyssnar så är det klart att man ändå alltid ger allt, sa gitarristen Fredrik Olsson i pausen.
Och det gjorde man. Sean Nowell, tenorsax, Leo Lindberg, piano, Lars Ekman, bas, Moussa Fadera, trummor och Fredrik Olsson gick ut hårt med rökig, New York:sk bebop med för genren typiska solon på i tur och ordning sax, gitarr, piano och ett kort trumsolo. ”Sister Sadie” hette första numret. Otroligt tajt men kanske lite väl rutinerat, om man kan säga så.
Men sedan tog det sig raskt och kvällen blev mycket mer levande och varierad. Långa be bop-nummer avlöstes av lyriska stunder, och en av dessa var den kära gamla ”Bluesette”, en klassiker av Toots Thielemans. New York-höstens kyliga vindar runt gathörnen byttes plötsligt mot ett stråk av mild sommarvind.
New York Jazz Exchange är tre svenskar och två New York-bor ute på en för ett renodlat jazzband ovanligt lång turné; 24 spelningar i USA, Sverige, Tyskland och Belgien efter en session i studion där en ny cd har spelats in. Det är alltså ett extremt samspelt band som gästar Motala. Det känns nästan orättvist att peka ut någon särskild i bandet men trummisen Moussa Fadera, som dessutom var inhoppare för ordinarie trumslagaren Joe Abba, hade ett fantastiskt tätt driv.
Ännu en höjdpunkt var andra setets ”Summertime”, en nervig, bluesig version med klirrande piano och tickande cymbaler, som fick åtminstone mig att tänka på hettan i Birmingham, Alabama med filande syrsor i natten. Detta efter att Sean Nowell berättat om att han mycket riktigt inspirerats av sin tid i just denna sydstat.
Mot slutet blev det mera svenskt: ”Vem kan segla förutan vind”, och mera stök: Bob Marleys ”So much trouble in the world”.
Högklassig jazz för en alltför liten men entusiastisk publik.