Norrköpings svar på Van Morrison, men betydligt vänligare och mycket mera publiktillvänd, äntrar scenen på hamnparkeringen hela åtta minuter före utsatt tid. ”Nu blir det mys” har konferencieren just sagt.
Det blir det.
Plura Jonsson sätter sig ner, iförd svart kostym, blå t-tröja och lika blåa gympadojor. Asfaltsplanen är tom men nu strömmar folket till med sina ölmuggar, fram till det överflödiga kravallstaketet. Han drar i gång ”Fulla för kärlekens skull”. Två mycket unga tjejer, kanske tonåringar, sjunger med i hela låten och uttrycker entusiasm med hela kroppen. Inte illa för en gammal hjälte som inledde karriären 1971 i bandet Piska Mig Hårt som lite senare blev Eldkvarn. Då var de entusiastiska tjejernas föräldrar knappt födda.
Numera verkar Eldkvarn ha brunnit ner och med på scenen denna perfekta sommarkväll har Plura sonen Axel på gitarr och Marcus Arborelius på klaviaturer.
– Jag behövde en bra gitarrist så jag gjorde en själv för 30 år sen, säger Plura. Och det stämmer. Axel Jonsson gör ett mycket bra jobb, liksom Marcus Arborelius.
Plura har den loja, vänliga utstrålningen och han har låtarna, som möjligen framförs lite oskarpt, så att säga, men en kväll som denna funkar det ändå.
”Långsamt tåg, ”Alice” och naturligtvis ”Kärlekens tunga” må gå på rutin men det är fina låtar. Den sistnämnda gör Plura numera i en avspänd, lätt countryartad version, rätt fjärran från originalets intensiva, sorgsna hymn.
Låten han skrev till Totta Näslund, ”Mil efter mil” kommer också, liksom oundvikligen ”Pojkar pojkar pojkar” från Eldkvarns mest energiska tid på 80-talet. Och en lovsång till hustrun: ”Kommit hem”.
Efter en knapp timme och ett extranummer knallar Plura av scenen och tänder en tagg. En kväll på jobbet. En mysig kväll.