Inramningen under fredagskvällens konsert lämnade inget övrigt att önska: blå himmel och lite känsla av folkfest – även om tillströmningen trots allt inte var så överväldigande som man kunnat vänta. Således goda förutsättningar för en fin kväll med rock´n´roll och rockabilly.
De båda inledande akterna hör hemma i den senare genren, men den generösa timme var och en av dem hade att disponera fylldes inte enbart med renlärig rockabilly. Det var nog bra, eftersom den stilen - trots sin charm - kan bli lite enahanda och jämntjock. Både Hub Caps och John Lindbergs dala-trio varierade uttrycken föredömligt, men Hub Caps låtar var smartare och roligare.
För mig finns det två dominerande anledningar till att gilla fenomenet Jerry Williams:
1) att vi liksom har följts åt genom livet. När jag åren närmast före Beatles började lyssna medvetet på musik fanns han där med ”Twistin´ Patricia” och ”Darling Nelly Grey”. Under 60-talets pop-era försvann han lite, dock fortfarande respekterad som nestor och showman. Och sedan 70-talets återkomst med Lasse Samuelssons Dynamite Brass har han varit på banan hela tiden.
2) att han är bra. Visst har han testat nya spår och utvecklats, men hans konsekvens och stiltrogenhet imponerar också. Han är definitivt inte utbytbar mot någon annan svensk artist.
Efter ett alldeles för långt råddnings-uppehåll stod så allas hjälte Jerry Williams på scenen och drog igång ”Cruisin´ on a Saturday night”. Det lät risigt. Jerka överröstades av de tre körtjejerna, vilket möjligtvis var bra eftersom han sjöng mer än lovligt falskt. Tyvärr lät det på det viset under ungefär halva konserten. Och i min barndomsbekanta ”Darling Nelly Grey” försvann hans röst bland gitarrerna.
Framåt ”Who´s gonna follow you home” började de olika delarna komma på plats (nej, det var inte bara att mina öron vande sig!) för att i ”Did I tell you that I love you” fungera utmärkt tillsammans. Därefter blev allt rejält bättre - men då hade det ju gått 45-50 minuter!
Då kunde jag uppskatta ljudbilden, som var maffig med ett särdeles tajt band, körtjejerna och tre blåsare. Och då var tempot högt uppskruvat och ett pärlband av fina låtar avlöste varandra: egna hits, några Elvis, Little Richard och Chucken. Allra bäst lät de genuina rock´n´roll-låtarma, som ”I go ape”.
Härav följer att mitt betyg är kluvet: första halvan var en sak, den sista var en annan – och bättre! Jerka levererade och visade vilket rutinerat proffs han är genom att vara spelsugen och inte framstå som ”ytterligare en dag på jobbet”.