Visst var det en hel del regelrätta blueslåtar som spelades, men mest var det livat och glatt, och det är menat som ett positivt omdöme.
Bandet inledde med en instrumentallåt där både John Bernström och Leo Henriksson visade upp sin respektive gitarrvirtuositet i en låt med femtiotalsklanger.
Och så kom Ida själv in och då blev det rätt annorlunda. Tankarna gick till Emmylou Harris. Men låten var J D McPhersons ”Precious” och därmed visade bandet raskt upp sin musikaliska inriktning mot en americana-blandning av rock, rhythm and blues, rockabilly. Läckert och precis lagom obskyrt.
Kvällen bjöd också på egna låtar från första albumet ”Possibilities”, låtar av legendarer som LaVerne Baker och Ray Charles, och Ida Bangs förebild Bonnie Raitt.
Ida Bang har med scenprojektet ”Ladies got the blues” ägnat sig åt att sätta ljus på alla kvinnor som stått i skuggan av männen i blueshistorien, men som frontfigur i sitt eget band är hon omgiven av tre grabbar och tycks verkligen inte ha några problem med det.
Den positiva stämningen hölls vid liv genom att Ida och de Blå Tårarna har en bredare repertoar än man brukar vara van vid under jazz- och bluesklubbens kvällar, som gospellåtar, ganska lågmält framförda med läckert slidegitarrspel.
I fyra och ett halvt år har det här Stockholmsbandet spelat ihop och samspelet är suveränt. Ida sjunger självsäkert men lämnade gärna plats åt uppfinningsrika solon av främst Leo Henriksson. Även den unge John Bernström gav sig ut i ett par innerliga utflykter i fin kontrast mot Henrikssons Hendrix-lika utbrott.
Ett nästan fullsatt Skepparpinan besökte jazz- och bluesklubbens säsongsavslutning.