Sci-fi
Regi: Gareth Edwards
I rollerna: Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn
Åldersgräns: Från 11 år
”Rogue one” tar oss med till precis innan ”Star wars” började. De trovärdiga stridsscenerna imponerar på vår Star wars-kännare.
Realism – det är den viktigaste beståndsdelen i varje lyckad saga. Det var en av nycklarna till den exempellösa framgången när George Lucas gjorde sin första film om ”Stjärnornas krig” (1977). Dittills hade science fiction varit ren, blank och småtrist, som i ”Star trek”. George Lucas galax var skamfilad och sliten. I den kontexten blev även Kraften och jedi-riddarna trovärdiga.
Regissören Gareth Edwards kan det där. I ”Rogue one – A star wars story” är striderna så hårda och smutsiga att man vill se honom göra remakes av Episod I och Episod II på stört.
Likadant var det med JJ Abrams ”Star wars: the Force awakens” för ett år sedan. Men ”Rogue one” är inte fortsättningen på den filmen. Det här är den förstaav flera planerade spin-off-filmer, och om den skulle haft en numrering borde den heta Episod 3,95.
Att rebeller stulit ritningarna till Dödsstjärnan var det allra, allra första vi fick veta i ”Stjärnornas krig”, och ”Rogue one” är berättelsen om hur det gick till.
Felicity Jones spelar Jyn Erso, en småkriminell äventyrare som dras in i striden mellan rebellerna och imperiet, eftersom hennes far konstruerat massförstörelsevapnet. Hur hon samlar sina färgstarka frihetskämpar omkring sig och genomför kuppen är ingen unik berättelse, men utförandet och alla kärleksfulla blinkningar till Star wars-historien gör det hela till stor underhållning.
Allt utmynnar i en storslagen slutstrid i tre plan: fotsoldaternas drabbning på marken, Jyns privata kamp för att stjäla ritningarna och en rymdstrid som måste vara det vackraste vi kunnat njuta av i 3D hittills, med X-wings och imperieskepp i en virvlande balett högt över Scarifs turkosfärgade yta.
Och tack vare Gareth Edwards känsla för realism och trötta, svettiga, verkliga människor funkar det så bra. Men just därför blir det också så konstigt när han låter skådespelare som var med 1977 återuppstå i digital form nästan 40 år senare. För mig funkar inte den illusionen.
Betydligt bättre fungerar de politiska undertonerna, med räddhågsna politiker och en extremistisk rebellfraktion som liknar islamistiska terrorister.
Roligast är den frispråkiga roboten K-S2O. Men min favorit är Chirrut (spelad av kinesiske Donnie Yen) som envist håller fast vid sin religiösa övertygelse. Han är blind, vägrar lyssna på invändningar och vägleds av sin tro på Kraften. Precis som vi Star wars-fans.