I mötet med Gabrielle får vi se henne med uppdragen klänning och utan trosor, vadande genom en sval bäck för att kyla ner sig, får man anta. Det är 1950-tal på den franska landsbygden och den sexuellt frustrerade och möjligen lite tokiga unga kvinnan längtar så mycket efter kärlek att det börjar bli pinsamt. Hon näckar inför lantbrukarna på gården där hon bor och försöker inleda en affär med byns gifte lärare. Till slut får hennes mamma nog och arrangerar en uppgörelse med José, en av de spanska lavendelarbetarna som hon hyrt in för säsongen.
Gabrielle, som tydligt har deklarerat att José kommer att bli olycklig med henne, tyglas något av sin nya roll som hustru. Han verkar köpa läget och ser strävsamt till att bygga upp deras gemensamma liv och öka den materiella standarden undan för undan.
Så blir Gabrielle sjuk och tvingas åka till ett vilohem i Alperna. I en visuellt storslagen miljö där luften tycks klar nog för Gabrielle att andas i träffar hon så en stilig medpatient, den unga ex-militären André (Louis Garrel) . Äntligen verkar hennes drömmar om den stora kärleken kunna slå in.
Det är svårt att gilla Gabrielle. Hon är en självupptagen, omogen person som surar, grinar och springer passionerat genom skog och mark. Men det är också lite uppfriskande att se filmer om jobbiga kvinnor och med den alltid lysande Marion Cotillard i huvudrollen är det mesta förlåtet.
"Brev från månen" har inslag som är enormt melodramatiska, vilket såklart kan upplevas som påfrestande om man har svårt för stora känslor. Det är nästan lite modigt av regissören Nicole Garcia att köra på med så våldsamma penseldrag, men syftet är väl att undersöka vad passion egentligen är och hur destruktivt det kan vara att hänge sig åt.
Dessutom visar filmen att det kan finnas hopp även för den mest narcissistiska. En lite oväntad tvist förnyar perspektiven och öppnar ögonen hos både Gabrielle och publiken och "Brev från månen" blir en försonande fin kärlekshistoria trots allt. (TT)