Dramakomedi
Regi: Ethan Coen och Joel Coen
I rollerna: George Clooney, Josh Brolin, Scarlett Johansson
Åldersgräns: 7 år
En ny film av bröderna Ethan och Joel Coen är naturligtvis alltid en högtidsstund. Och är man inte alltför besatt av tanken på en stringent handling finns ingen anledning att bli besviken när de nu återvänder till Hollywood. Sist skildrade de ett frustrerat manusförfattarperspektiv på 1940-talet, i den eldfängda "Barton Fink".
Den här gången utspelas handlingen ungefär tio år senare. Vår huvudperson Eddie Mannix är en man på insidan av studiosystemet, en fixare i kostym som ser till att arbetet på Capitol Pictures flyter på smidigt. Inga moralskandaler får chans att explodera när han håller uppsikt, vare sig det handlar om gravida stjärnor utan lämplig make eller stjärnor som avvikit för en helg av festande mitt i under inspelning.
1950-talets Hollywood var kyskt på ytan och för den pragmatiske men också djupt katolske Mannix är jobbet en plikt som han tar på djupaste allvar, som så många coenska rollfigurer gjort förut.
Han får händerna fulla när en av studions stora stjärnor, spelad av George Clooney, mitt under en "Quo Vadis"-liknande inspelning blir bortförd av ett gäng kommunistiska manusförfattare, som vill indoktrinera den inte superskarpe skådespelaren i praktisk marxism.
Sedan följer ett pärlband av pricksäkra scener. Som Scarlett Johanssons Esther Williams-influerade uppvisning i sjöjungfrudräkt. Eller Channing Tatums Gene Kelly-aktiga steppdansnummer med homoerotiska undertoner. Ralph Fiennes briljerar i sin roll som hårt prövad melodramregissör, liksom Tilda Swinton i rollerna som rivaliserande tvillingjournalister, modellerade på den ökända Hedda Hopper.
Själva intrigen är närmast obefintlig men letar man noga kan man hitta en diskussion om kapitalism kontra konst och, givetvis, en hel del religiöst grubbleri. Framförallt är "Hail, Caesar!" kul och snitsigt lättsamt gjord, för filmälskare av filmälskare. (TT)