Huvudpersonerna är den kämpande komikern Kumail och den blivande terapeuten Emily, som spelas av supercharmiga Zoe Kazan. De klickar sådär filmmagiskt och om man bara sväljer att Kumail Nanjiani (komikern spelar här en variant av sig själv i en historia som bygger på hans eget liv) är för gammal för rollen, så bjuder den första halvan av den här Judd Apatow-producerade filmen på ganska många skratt.
Förutom koman är det framförallt Kumails relation med sin pakistanska familj som skapar komplikationerna. I familjens ögon ska man helst bli läkare eller möjligen advokat. En karriär som ståupp-komiker ligger någonstans strax under att bli medlem i IS.
Problematiken påminner lite om det som Aziz Ansaris rollfigur Dev går igenom i den briljanta Netflix-serien ”Master of none”, som bland annat också skildrar livet för andra generationens invandrade muslimer (som gillar att äta fläsk och inte ber alls) i USA.
Det är ett välkommet perspektivbyte, som också inbjuder till originella humormöjligheter. I den här filmens roligaste scener driver Kumail Nanjiani med lätt hand med arrangerade äktenskap. En återkommande charad, strikt regisserad av Kumails mamma, handlar om att presentera lämpliga pakistanska flickor för den motvillige sonen. Det blir roligt, och filmskaparna ska ha extrapoäng för att de ansträngt sig för att ge de hoppfulla tjejerna egna personligheter.
När Holly Hunter och Ray Romano ansluter som Emilys oroliga föräldrar bjuds det också på lite småkul fördomshumor, bland annat när pappan vill diskutera 11 september med Kumail.
Men när den sista akten ska knyta ihop allvarlig sjukdom, uppslitande kulturkrockar och äktenskapliga problem blir bördan för tung. Trovärdigheten brister och Kumail Nanjianis skådespeleri räcker inte riktigt till. Fram till dess är dock den här historien ett charmigt uppfriskande försök att skaka lite liv i en sliten genre. (TT)