"The promise" har redan blivit omskriven för de extremt låga betyg den fick på filmsajten imdb strax efter världspremiären på filmfestivalen i Toronto förra året. Trots begränsade visningar lämnades kvickt 55 000 betyg, alla enstjärniga. Nu när filmen finns att se är det tydligt att det handlade om ett ideologiskt snarare än ett cineastiskt uppror. Det armeniska folkmordet under det första världskriget är fortfarande politiskt sprängstoff. Turkiet har inte erkänt det, trots att 1,5 miljoner armenier systematiskt dödades.
I "The promise" skildras stämningarna som ledde fram till barbariet. Den unge armeniern Mikael (Oscar Isaac) tar oblygt sin trolovades hemgift, lämnar sin lilla by och beger sig till Konstantinopel för att studera till läkare. Där möter han den vackra, sofistikerade Ana (Charlotte Le Bon) som undervisar hans farbrors döttrar. Hon är ihop med den amerikanske journalisten Chris (Christian Bale) som är orolig för hur snabbt de nationalistiska vindarna blåser och noterar hur etnicitet plötsligt blir högintressant.
Även om "The promise" envist håller fast vid den framväxande kärlekstriangeln mellan Mikael, Ana och Chris – vilket inte är ointressant med tre så pass karismatiska skådespelare – ligger filmens behållning mer i den skickliga balansgången mellan glassig storfilmskänsla och den mycket nyktra skildringen av allt det fasansfulla som huvudpersonerna drabbas av.
Historiskt finns många exempel på hur det kan gå när en samhällsgrupp utpekas som problematisk, tillskrivs vissa egenskaper, får öknamn och till slut blir utsatt för aggressioner. Den fria pressen brukar oftast också bli attackerad, vilket Chris följaktligen får smaka på.
"The promise" känns på många sätt isande aktuell och bör ses av alla som vill bättra på sina kunskaper om modern historia under drygt två timmars tajt filmberättande. (TT)